Fakta ur en undersåtes liv

Min cykel var försvunnen när jag kom tillbaka från San Francisco. Och inte bara den -- alla cyklar som stått i vårt cykelställ utanför huset var försvunna. Nu var jag inte så överraskad över att det var färre cyklar där, vi i styrelsen har pratat länge om att de gamla vrak som stått där skulle fraktas bort. De gamla obrukbara cyklarna märktes med papperslappar om att man skulle ta hand om dem om man inte ville att vi skulle föra bort dem, och det var riktigt länge sedan. Sedan hände det inte så mycket, förrän nu då.

Men min cykel? Den hade ju ingen lapp på sig, och den såg väl inte ut som ett vrak? Borta var den iallafall.

Jag ska inte berätta hela historien, den är för lång, men en f.d. granne hittade en annan gammal cykel som stått utanför vår port tidigare hos en cykelreparatör här på Kungsholmen och hon tipsade mig om att det kanske var där min cykel hamnat. Men icke. Jag lärde mig dock att det inte var styrelsen som agerat och fixat cyklarna till reparatören, utan det var ett privat initiativ från en äldre man i vår förening. Initiativrikt! Tyvärr blev jag inte klokare på var min cykel tagit vägen efter att ha pratat med den äldre mannen...

Synd, cykeln var visserligen inte i perfekt kondition, men den hade säkert hållit en eller två säsonger till. Jag skulle sakna den.

Så gick jag då till Kafé Kajak idag för att hitta något ställe där jag kunde stå ut med den tryckande värmen. Där fanns det skugga och det fläktade lite, och jag satt där och läste i min bok i några timmar. På vägen hem, cirka 100 meter hemifrån, runt hörnet på mitt kvarter, så ser jag en cykel som är misstänkt lik min egen. Och den är låst, med ett lås som ser ut som mitt lås -- fast den är inte fastlåst i staketet! Jag hämtade nyckeln, och mycket riktigt: det var min cykel! Hur hamnade den där? Det förblir en gåta.

Jag kan konstatera att det tycks som om saker försvinner för mig just nu, men de kommer också tillbaka. Lustigt!