Fakta ur en undersåtes liv

Yun Kan 5 är ett konstigt namn på ett jazzband, men de spelade iallafall igår på Glenn Miller Café. Jag var där med Aymen och Henrik, som jag inte träffat på ganska länge. Trevlig, trevligt...

I fredags när jag skulle åka hem från Oslo var jag lite stressad när jag kom till flygplatsen. Två gånger hade jag fått skjuta upp min avresa eftersom jobbet höll mig kvar, men nu var det tredje gången gillt och jag hade kommit fram till flyplatsen. Eftersom jag flugit därifrån flera gånger den senaste tiden så var jag väl bekant med hur det ser ut där och hur det mesta fungerar. Den här gången hade jag dock glömt att checka in via webben och fick istället checka in med hjälp av en av de automater som finns utställda på golvet. (Istället för att köa till incheckningsdisken får man alltså köa till incheckningsautomaten -- det kallas utveckling).

Väl framme stoppade jag i mitt Eurobonoskort, som innehöll uppgifterna om min resa. Jag fick checka in, välja att inte ha något bagage annat än handbagage och så vidare. Klart! Det enda problem var jag att jag inte fått tillbaka mitt kort från automaten. Den hade svalt kortet! Hur skulle jag nu göra? Skulle jag missa min avgång på grund av det här? Rådig som jag var tog jag fatt i nästa person i kön -- en norsk tjej -- och bad henne vakta automaten. Jag var nämligen rädd att någon annan skulle komma efter mig och stoppa i sitt kort och sedan skulle både mitt kort och den personens kort vara borta för alltid. Hon sa att hon inte hade jättebråttom och att hon visst kunde vakta automaten medan jag hämtade hjälp. Den närmaste personalen fanns vid incheckningsdiskarna, och jag fick en skäggig man att följa med mig till automaten. Där stod tjejen plikttroget och vaktade min automat och mitt kort, och jag tackade henne för hjälpen: nu skulle jag få hjälp av personalen, så nu behövde hon inte hjälpa till längre. Vi tittade på automaten och jag förklarade för SAS-mannen vad som hänt. Han frågade hur långt jag kommit i incheckningsproceduren och jag förklarade att allt gått bra, det enda som gått snett var att jag inte fått tillbaka kortet. Men om du är incheckad har du fått tillbaka kortet! sade mannen. Jag tittade misstroget på honom. Nej, kortet hade jag inte fått tillbaka! Vill du titta efter? sade han. Jag funderade på om jag borde göra det, och jag kom fram till att det skulle se dumt ut om jag inte gjorde det, så jag tittade efter.

Eurobonuskortet låg i mitt pass. Hur det kommit dit har jag inte den blekaste aning om! SAS-mannen med skägget måste trollat, han måste tagit ut mitt kort ur automaten och på något sätt trollat in det i mitt pass. Vilket geni! Jag ryckte på axlarna och tackade honom av djupet av mitt hjärta -- jag skulle få komma hem, snart skulle jag lägga Norge bakom mig!

Har du någon gång råkat ut för att jag inte känner igen dig? Du kanske tyckte jag var en självupptagen typ som inte lagt märkte till dig på festen, eller du såg mig på bussen men jag tycktes inte låtsas om dig? Det finns en förklaring -- jag är dålig på att känna igen ansikten... Prosopagnosi kallas det visst med ett främmande ord, eller ansiktsblindhet helt enkelt. Nu är jag inte särskilt hårt drabbad: de som har det värst känner inte ens igen sig själva i spegeln. Det gör jag, det försäkrar jag. Men det händer ganska ofta att andra känner igen mig, men jag känner inte igen dem, och det är lika pinsamt varje gång. Rösten brukar hjälpa mig att komma ihåg.

Det finns ett test man kan göra på nätet för att få en indikation på om man lider av ansiktsblindhet eller inte. Egentligen är det två test, ett där man testar om man känner igen ansikten på kändisar och ett där man testar om man känner igen "okända" ansikten om man fått se dem strax innan. På det andra testet hade jag 66% rätt. En genomsnittlig person har tydligen 85% rätt och om man har under 75% rätt så kan det tyda på att man lider av lite ansiktsblindhet. (På kändistestet hade jag ungefär lika dåligt resultat -- L. hade hela 95% rätt på sitt test med okända personer).

Att JTC har börjat odla skägg är både bra och dåligt för mig. Risken finns att jag inte känner igen honom nästa gång vi ses, men å andra sidan kan skägg göra det lättare att känna igen en person. Det blir liksom inte bara ansikte längre, utan lite hår också!

Ibland har L. berättat om udda fall som kommer in till akuten -- L. gör sin AT-tjänstgöring bland annat på akuten för närvarande. Det var nästan att jag inte trodde det var sant, men nu har jag fått det bekräftat från en annan källa (tidningen "Vi på Kungsholmen"), så nu är allt tvivel undanröjt. Det jag refererar till är att det en gång kom in en familj med en son som de ville att läkarna skulle hjälpa. Han hade nämligen just berättat för sin familj att han var homosexuell...

Jag gissar att personalen inte klassificerade det som en särskilt akut sjukdom! De fick säkert sitta och vänta duktigt länge innan någon hade tid med dem... (Jag undrar vad det betyder att en kristdemokrat, Göran Hägglund, är socialminister nu, med ansvar för sjukvården?)

Andra mindre akuta fall de haft på akuten är t.ex. muntorrhet. Jag är hemskt glad att hon mest berättar om dessa mindre akuta fall än hon gör om de fall som faktiskt är akuta!

PS. Jag bör kanske tillägga att L. själv bara hört berättas om incidenten ovan av personalen på akuten, hon är inget ögonvittne.

Imman ligger tät på mina fönster: jag har tvättat och hängt upp den våta tvätten överallt i lägenheten. Sedan lagade jag mat dessutom. Det måtte se konstigt ut från utsidan... Men å andra sidan hjälper det kanske till att dölja det faktum att jag sitter hemma framför datorn en lördagkväll. Det är hemtentan i italienska som är skälet, i kombination med att jag måste jobba imorgon.

Kanske ska jag skriva något på fönstret? "Hjälp! De har stängt in mig i den här bastun. Hjälp mig ut!"

Vid hissen på hotellet hær i Oslo hittar jag den hær lånedatorn med Internet. Nu skulle jag kunna, om jag hade tid, lægga ut texten om hur uselt det ær med frukostserveringar som saknar vettig belysning. Ær det kanske ett genomtænkt beslut? "Om vi gør det så mørkt att det ær omøjligt att læsa en tidning så stannar personerna kortare tid i restaurangen", eller "De kan inte se att paprikan ær gammal" eller "De missar att det ær peppar och inte salt i saltkaren". Det skulle jag kunna skriva mycket om, om jag hade tid.

För en tid sedan åkte jag bil med mina föräldrar. Jag tror det var pappa som körde och han gnällde lite över taxichaufförer. "De är inte som förr i tiden. Nu är de busar som bara tränger sig på, förr var yrkeschaufförer hedersmän som höll trafikregler och var hjälpsamma i trafiken". Jag tog inte så allvarligt på vad han sa och glömde snart det hela.

I fredags morse hade jag bokat en taxi för att åka tidigt på morgonen till Arlanda (05.30 -- annars är det bekvämare och snabbare med Arlanda Express). Jodå, på morgonen stod det en bil från Taxi Stockholm utanför min port. Bra! Taxichauffören lastade in min väska i bagaget och frågade vart vi skulle.

-- Till Arlanda, svarade jag.
-- Arlanda, sade chauffören. Det blir bra.

Vi satte oss i bilen. Jag satt i baksätet och lutade mig bakåt med stängda ögon.

-- Jag har kört taxi i drygt 40 år. Nyligen räknade jag ut att jag kört till Arlanda minst 7200 gånger, så du kan lugnt koppla av.
-- Bra, sade jag. Jag kanske sover lite.

40 år är en ganska lång tid, tänkte jag där jag satt i baksätet och kopplade av. Om han jobbar 360 dagar om året och kör till Arlanda en gång per dag så har han kört 7200 gånger till Arlanda efter 20 år. Hur länge har Arlanda funnits? Hur länge har det varit en vanlig körsträcka för honom? Nåja, han måste ju tillhöra den där gamla skolans taxichaufförer som pappa pratade om, han började ju köra innan högeromläggning...

Väl ute på E4:an reagerade jag på att de röda lamporna till höger om oss försvann så fort. Vad kunde det bero på? Ah, tänkte jag i min halvslummer, det måste vara bakljusen på bilar som vi kör om. Men kör vi inte om dem väldigt fort? Jag öppnade ögonen lite mer. Det gick väldigt fort. Jag tittade på hastighetsmätaren: drygt 180 km/h. Så mycket för gamla hederliga taxichaufförer...

För omkring drygt tre år sedan vet jag att jag hade helskägg. Men det valde jag att raka bort (eller iallafall hålla det rejält mycket kortare) när jag fick en lustig vit cirkulär fläck i skägget. Det var inte för att jag såg gammal ut med vitt skägg som jag valde att hålla det kortare, utan för att det såg ut som om jag inte hade något skägg alls i fläcken -- en kal fläck helt enkelt.

Jag tror det var sommaren 2003 som jag valde att gå ned i längd till skäggstubb. Efter en tid blev fläcken mindre markerad. Det vita började sprida sig från det ursprungliga området och jag trodde att jag skulle bli en tomte med helvitt skägg. Men samtidigt började håret i den ursprungliga fläcken att bli mörkare igen. Det spreds ut lite jämnare över hela skägget, med lite vita hårstrån här och där. OK, tänkte jag, men jag behåller skäggstubbet, det är inte dags att gå över till helskägg igen.

Nu är plötsligt fläcken tillbaka igen. I ett område stort som knappt en femtioöring är allt skägg precis kritvitt. Återigen ser det ut som en kal fläck. Så om du ser mig på tunnelbanan eller på något foto där jag sitter med pekfingret mot ansiktet något till vänster om hakan så vet du vad som finns där under: vitt skägghår.

Visst, jag har ingen bil och på så sätt försöker jag undvika en milökollaps på grund av växthuseffekten. (Det finns visserligen många andra skäl till att ogilla bilar än att de smutsar ner luften, men det ska jag inte skriva om nu, kanske en annan gång). Men det faktum att jag inte har bil kanske vägs upp av att jag flugit en del den senaste tiden? Till San Francisco, till Korea, till Oslo (två gånger) och snart till Rom -- vad motsvarar det för bil och körsträcka? Kanske bör jag ta tåget till Korea om jag åker dit fler gånger?

På flyget hem igår läste jag i Aftonbladet att rymdfärjan slukar 2.2 miljoner gånger mer bränsle per sekund än en vanlig bil. Det gällde visserligen bara vid starten, men ändå. Så mycket kan jag iallafall lova: jag ska inte åka rymdfärja, och det av miljöskäl.

Idag har jag stött på två falska vänner. Det handlar inte om några elaka kompisar utan om norska ord som ser ut precis som svenska ord så man tror att man förstår dem -- men de betyder något helt annat... De två orden är: "ansatt". Många här är ansatta, och min spontana reaktion är att tycka synd om dem. Men "ansatt" betyder "anställd". Inte så farligt alltså. Det andra ordet är "försynt". När servitrisen efter maten ser mig i ögonen och frågar: "Är du försynt?", då blir jag förvirrad. Vad menar hon? Skulle jag inte våga säga ifrån? Tycker hon jag verkar blyg? Nä, ni som kan er norska vet att "försynt" betyder mätt på norska.

Vad som finns här, men som jag kan sakna hemma, är kaféer som är en blandning av en bar och ett (svenskt) kafé. Gästerna kan lika gärna dricka kaffe som öl. Och jag är inte den ende som sitter själv och läser. Mer sådant i Stockholm tack!

Det är något mycket sorgligt över hotellrum. Jag önskar jag hade kameran här i Oslo så att jag kunde roa mig med att fotografera eländet. Då hade jag kunnat dela med mig av den blå skinnsoffan, den mönstrade gardinen som minner om tidigt nittiotal, den kala ljusblå väggen som leder blicken från fönstret till sängen, vars överkast har samma läskiga mönster som gardinen. Det finns brännmärken efter fimpar i plastbadkaret, trots att rummet är rökfritt. Är det konstigt om man känner en liten rebellisk anda och funderar på att gå ut på balkongen och blotta sig, bara för att ge igen lite?

Uppdatering: Rummet har växt lite i anseende. Det finns två detaljer i hotellrummet som sticker ut lite, båda finns vid toalettstolen. Där hittar man nämligen rummets telefon monterad på väggen. Och bredvid toalettpappershållaren på väggen sitter en ölöppnare. Det hela är solklart: man förväntas sitta på toaletten, dricka öl och prata i telefon. Coolt!

Sedan ungefär 2 minuter har jag inte längre några CD-skivor i mitt hem. De ligger i tryggt förvar i förrådet, i de lådor jag bar ned dem i. Vad vinner jag på det? CD-skivor tar plats, nu kan jag ställa böcker i hyllorna där det tidigare stod skivor. CD-skivor är trista att leta efter, nu kan jag hitta allt på datorn mycket snabbare. CD-spelaren kan plockas bort från elekronikstapeln bredvid teven. Se där, framsteg!

Vissa dagar är jag mer gnällig än andra. Idag är en sådan dag, men jag försöker hålla god min. Kanske är det därför jag kommer att ge utlopp för min gnällighet via bloggen, så att inte människor runt omkring mig ska drabbas. Men varning för att läsa fortsättningen av bloggen, om du ogillar gnäll!

Vad har hänt? Inget dramatiskt. Jag är mest hungrig bara, och det förstärker min gnällfaktor. På fredagar har vi morgonmöten med frukost. Men idag fanns det ingen vegetarisk smörgås, så nu sitter jag här hungrig. Jag tänker på det goda brödet jag hade hemma och hade kunnat äta till frukost. På smörgåsarna hade jag kunnat ha god ost och en perfekt mogen avocado. Nytt gott té hade jag köpt också. Jag tänker också på de lockande ostsmörgåsarna som de hade på Gelateria Italiana. Normalt brukar jag inte tänka på dem, men idag var jag hungrig när jag drack min espresso där.

Varför var alla 15 smörgåsar skinksmörgåsar? Hur tänker de? Skinka äter inte vegetarianer, men inte judar eller muslimer heller. Skinksmörgåsar måste vara det sämsta någonsin.

Det är inte alla dagar som man gör en fascinerande upptäckt, men det har jag gjort idag. Så här lyder problemet: varifrån kommer egentligen navelluddet?

Nä, det är ingenting jag brukar fundera på, inte alls. Jag har bara tyckt att det var lite konstigt någon gång. Det är kanske inte alla som har navelludd ens, men jag kan avslöja att jag har det. Antagligen hänger det ihop med hur mycket hår man har på kroppen, och jag är ganska hårig. Av något skäl samlas luddet i naveln och måste tömmas med jämna mellanrum.

När jag nyss tömde min navel på navelludd gjorde jag en upptäckt: trots att min t-shirt är vit var mitt navelludd rosa. Rosa? När bar jag senast ett rosa plagg? Jag duschade senast för mindre än tolv timmar sedan (och då var naveln tom) och sedan dess har jag bara haft på mig den vita t-shirten på överkroppen. (Kalsongerna är grå om du har en annan teori, liksom mina jeans).

Nä, just färgen rosa avslöjade för mig varifrån luddet kommer. Det är rosa på mig därför att vitt ludd blandat med rött ludd blir rosa. Det vita luddet kommer såklart från t-shirten. Det röda luddet måste komma från min knallröda handduk som jag torkade mig med efter duschen. Alltså: navelluddet kommer dels från kläderna, men också från handduken! Som sagt, fascinerande...

Det är trist att känna sig lite stressad, men det är just vad jag gör just nu. Det är en kombination av mycket-att-göra-på-jobbet och mycket-att-göra-utanför-jobbet. Till exempel ska jag ha läst en italiensk bok på 300 sidor till på måndag, och jag har läst 15 sidor än så länge. Ungefär 20 timmar läsning kvar alltså -- lycka till! För att råda bot på detta har jag kommit upp med en drastisk lösning: jag minskar min läsning av DN. Istället för att läsa DN vid frukostbordet så läser jag romanen, på tunnelbanan läser jag boken istället för Kulturdelen, osv. Nog ska det väl spara mig några minuter som jag kan använda till annat. Till att lata mig till exempel!

DN:s kundtjänst lovade att DN:s ekonomiavdelning skulle höra av sig till mig senast i slutet av förra veckan angående pengarna som dragits från mitt konto. Det gjorde de inte, så jag ringde till DN igen idag. Nu lyckades jag bättre! Kvinnan på prenumerantavdelningen lyckades lista ut att pengarna som dragits från mitt konto har använts till en prenumeration åt en viss Karl-Magnus Krook. Jag har ingen aning om vem det är! Tydligen har DN gjort ett misstag när de kopplat ihop PlusGiromedgivanden med konton och prenumerationer och jag har mot min vilja blivit en sponsor.

Nu lovade hon att gå igenom och titta efter hur länge det har pågått. Mina efterforskningar visar att det pågått sedan åtminstone juni 2005, så det handlar om mer än 2500 kronor som jag vill ha tillbaka från DN. De pengarna är förstås alltid välkomna tillbaka till mitt bankkonto!

Den 40-årsfest jag var på i lördags var på Rödhakevägen i södra Stockholmsområdet. Eftersom det är den lantliga delen av Stockholm, d.v.s. utanför tullarna, så måste man dels ta tunnelbana och dels buss vidare ut till den slutliga destinationen (ett villaområde). Men eftersom detta är riktigt lantligt går bussen inte särskilt ofta och 20 minuter tänkte vi inte vänta så vi tog en taxi. Det tog fem minuter.

Klockan tre slutar tunnelbanan att gå på helgen, så en stund innan dess samlade vi ihop oss själva och två andra som också skulle hem och beställde en taxi till Rödhakevägen.

- Rödhakevägen var då? undrade hon i växeln på Taxi Stockholm. Är det Rödhakevägen i Järfälla?
- Nä, i Stockholm, eller närmare bestämt i Segeltorp. Huddinge alltså, svarade jag.
- OK. Bilen är på väg.

Fem minuter senare satt vi i taxin som körde oss till Fruängens tunnelbanestation. Det var tio minuters väntan på tåget som skulle ta oss tillbaka till civilisationen (innanför tullarna). När tåget väl kommit och vi klivit ombord kände jag en stark saknad. Min väska! Mina nycklar hem! De var kvar i villan...

Det blev till att lämna tåget och gå ut till Fruängens taxistolpe igen, och ringa Taxi Stockholm efter en ny bil.
- Rödhakevägen tack! sade jag när vi satte oss i bilen igen.
- OK, Rödhakevägen. Hittar ni?
- Nä, det skulle jag inte våga lita på. Men vi känner igen huset. Du kanske kan köra på din GPS.
- OK, sade taxichauffören och vi körde iväg.
Efter fem minuter i taxin sade chauffören:
- Här är Rödhakevägen!
- Konstigt, sade vi, det ser inte ut likadant. Men kör vidare, vägen är ju lång.
Men ingenstans hittade vi villan vi nyss lämnat. Taxichauffören blev mer och mer nervös och satt och pillade på sin GPS. Av en slump såg jag att han matade in "Stockholm" när han skrev adressen.
- Rödhakevägen i Huddinge alltså, sade jag.
Taxichauffören fingrade med sin GPS.
- I Huddinge? Aha! Det finns ett annat Rödhakevägen ungefär en kilometer härifrån, vi får försöka med den istället.

Jodå, vi hittade rätt Rödhakevägen till slut, vi hittade villan, min väska med nycklarna och taxin fick sedan köra oss hela vägen hem. Men om jag någon gång ska resa till Rödhakevägen igen så vet jag att det kryllar av Rödhakevägen i Sverige och Stockholmsområdet...

Idag börjar officiellt min 40-årskris. Bara att behöva nämna det ordet ger mig lite ångest. Det är för tidigt! Det är inte rättvist!

Så här ligger det till:

Satsumas har tunt skal som är lite gulare och med gröna inslag.
Clementiner har tjockare skal som är mer orange.

Satsumas har inga kärnor.
Clementiner kan ha kärnor.

De satsumas vi köper kommer oftast från Spanien.
Clementinerna kommer ofta från Marocko.

Klyftorna i Satsumas har ett tjockare skal och går inte så lätt sönder när man skalar frukten.
Clementinernas klyftor tål ingenting och går lätt sönder.

Satsumas är döpta efter en japansk ö.
Clementinens namn vet jag inget om ursprunget till.

Satsumas kommer som ett slags present i början av hösten.
Clementinen visar sig när folk börjar tala jul och tränger mer och mer ut satsumas.

Satsumas är syrlig och god.
Clementinen är söt och trist.