Fakta ur en undersåtes liv

Hur gick det egentligen med min julläsning? Läste jag allt jag önskade hinna med? Nej, det gjorde jag så klart inte. Men lite hann jag ta mig igenom:

Orhan Pamuk: "Den svarta boken" -- 200 sidor
Niccolò Machiavelli: "Fursten" (roman/självhjälpsbok) -- 50 sidor
"Rodeo" (gratistidning) -- halvfärdigt
"DN" (dagstidning som fortfarande inte lämnat tillbaka pengarna det snott från mig) -- klar
"Bon" (tidskrift) -- klar
"Foto" (tidskrift) -- klar
Carl Honoré: "Slow. Lev livet långsamt" (om slowfood-rörelsen m.m.) -- klar
"L'uomo Vogue" (tidskrift) -- klar
Michael Marmot: "Statussyndromet. Hur vår sociala position påverkar hälsan och livslängden"(sakprosa) -- tog inte ens med mig boken.

Nu sitter jag och filar på mina nyårslöften, men de publicerar jag inte förrän imorgon.

Etiketter: litteratur

Tillbaka i Stockholm efter en nästan en vecka i Braås, mitt i mörkaste Småland. I min gamla hemby håller mossan på att ta över. Den växer över tegelpannor, fasader och trottoarer. Det ser mjukt och snällt ut, men också förfallet och trist. Det växer ingen mossa på stenar som rullar säger man ju, och det är nog en hel del stenar i Braås som slutat rulla.


Drevs gamla kyrka

Mycket är gammalt kring Braås. Ett exempel är Drevs gamla kyrka, som har anor från omkring 1170. Här växer det lavor på gravstenarna, men kyrkan håller än!

Fotografiet tog jag på juldagen, så jag kan nog med visst fog hävda att jag var lite kyrklig kring jul iallafall. Det var en väldigt vacker dag med mycket frost.

Min uppladdning inför julhelgen i Småland är lätt absurd, det inser jag. Jag kommer att ägna en hel del tid åt att helt enkelt umgås med släkten, men jag hoppas också få lite tid för läsning. Och vad har jag då tänkt läsa under julhelgen? Jag har laddat upp med följande:

Orhan Pamuk: "Den svarta boken" (roman)
Niccolò Machiavelli: "Fursten" (roman/självhjälpsbok)
"Rodeo" (gratistidning"
"DN" (dagstidning som fortfarande inte lämnat tillbaka pengarna det snott från mig)
"Bon" (tidskrift)
"Foto" (tidskrift)
Carl Honoré: "Slow. Lev livet långsamt" (om slowfood-rörelsen m.m.)
"L'uomo Vogue" (tidskrift)
Michael Marmot: "Statussyndromet. Hur vår sociala position påverkar hälsan och livslängden"(sakprosa)

Är det realistiskt att jag ska hinna läsa dessa under julen? Knappast

Det blir jag som tomtar i jul. Med mitt (delvis) vita skägg kommer jag att komma hem till en liten stuga i Småland, med en säck över axeln... Traditionellt så att det förslår!

I säcken kommer det dock att vara smutstvätt, inte julklappar. Det finns nämligen inte en chans att jag hinner tvätta innan jag åker till Småland. Men å andra sidan har mina föräldrar en tvättmaskin i källaren, så jag får väl smita ner dit mellan julbordet och Karl-Bertil Jonsson...

Mäklarcentrum är en fastighetsmäklare i Stockholm som inte bryr sig om vad du tycker. Du må vara en potentiell säljare eller köpare, men den första signal de ger är att de inte lyssnar på vad du säger. Hur kan jag påstå det? Jo, trots att jag markerat på min dörr att jag inte vill ha reklam så trycker de ändå in reklam i mitt brevinkast.

Andra har uppmärksammat Mäklarcentrums övertramp förr, flera gånger faktiskt, men nu är jag också drabbad. Det är dags att agera! Först tänkte jag föreslå att du när du får oönskad reklam i din brevlåda skulle kunna skicka det till Rolf Herke. (Företagets grundare och av de två mäklare som undertecknat reklamen). Hans adress är:

Rolf Herke
Gällerstagränd 85
12476 BANDHAGEN

Sedan funderade jag på att föreslå att du tar en promenad och delar ut det som direktreklam istället, för motionens och känslans skull. Gå då till det här radhuset.

Men nej, det känns ändå inte riktigt rätt. Bättre kanske att hänvisa alla som skickar spam till din epostlåda att istället skicka det till Rolf Herkes mejladress. Det drabbar på samma sätt, bara miljövänligare och snabbare. Epostadressen är rolf.herke@maklar-centrum.se

Jag höll just på att bli innebränd på grund av popcorn. Ni som känner mig vet att jag ofta poppar popcorn på spisen. Nu hade jag inte så mycket majskorn kvar idag, men jag satte iallafall på en liten gryta på spisen. Den blev full och jag gjorde första tömningen och gick sedan och satte mig framför datorn, där jag höll på med en ganska rolig sak. Efter en stund slår det mig att det är väldigt tyst från köket. Det är inte bra när det är tyst och man poppar popcorn... Jag rusar ut och öppnar kastrullen och det är bara en svart massa på botten av kastrullen och rök väller ut. Eftersom det var ganska sent såg jag nästa olycka torna upp sig: brandlarmet! Som väl var hann jag få upp fönstret och få ut så pass mycket av röken att brandlarmet aldrig vaknade.

Om jag någon gång brinner inne så vet ni vad det beror på: popcorn.

Var du på stan idag eller igår? Inte? Jag tror du ljuger! Alla tycks ha varit på stan igår och idag, med tanke på hur fullt det var. Och visst, det är sista helgen innan jul så alla andra är väl i precis samma sits som jag, d.v.s. känner stress över att hinna köpa alla klapparna i tid.

Mitt i all stress så tänkte jag att jag behövde lite planering. Istället för att rusa runt mellan olika ställen så skulle jag göra en liten plan. På så sätt skulle jag smidigt kunna organisera min rutt och slippa trängseln så mycket som möjligt. Eftersom jag var på Akademibokhandeln när jag kom det så fick det bli fiket där som jag valde ut som planeringsbas. Jag beställde en enkel espresso (som skulle ge mig en koffeinkick) och en chokladboll (energikick) och tog ett litet runt bord längst bak där stressen var minst. Framför mig på bordet bredde jag ut allas önskelistor. Nu skulle jag börja! Snart var mina problem lösta! Men så upptäckte jag att jag inte hade någon penna med mig i väskan. Och utan penna gick det inte alls att planera (lustigt nog). Så jag fick sluta ögonen, luta huvudet bakåt mot väggen en stund och samla lite kraft innan jag gav mig ut i hetsen igen, fortfarande utan en plan.

Har ni sett reklamen i tunnelbanan? Man åker ner för rulltrappan och ser först en bild av en man som står under en mistel och får en puss av en kvinna. På nästa bild är mannen ensam under misteln. Den tredje och sista bilden visar en bild på en trisslott: "Plötsligt händer det!". Vadå? Plötsligt lämnar kvinnan mannen ensam under tisteln?! Är det något man ska få positiva associationer av, och springa och köpa en trisslott?

Om man åker upp för rulltrappan är det en helt annan berättelse...

OK, jag ska bjussa på en bild ikväll. Det får bli ett foto från Rom, när jag sköt från höften -- L. sade att hon var imponerad över hur fort jag fick upp kameran och tog en bild...



Vilka är det på bilden? Det är dels en tysk dam som var gäst på samma lunchrestaurang som jag och L. Mannen med det vita skägget arbetade som servitör och gjorde små piruetter när han kom ut från köket. Tyvärr har jag inget fotografi på servitrisen, som var en dam i 50-årsåldern. Vi kallade henne för ödlan för hon log aldrig och gick mest omkring och grymtade. Det var uppenbart vem som hade roligast på jobbet av de två...

Usch, när jag kommer hem ligger det en räkning på golvet på 47104 kronor -- jag som hade hoppats att minneskortet som jag beställt (och redan betalt) från MegaStore hade kommit istället. Nu är det inte riktigt så illa som det låter, det är utgifter jag haft i jobbet, men det känns ändå som om jag blir lite lurad varje gång. Jobbet ska betala ut pengarna till mig på mitt konto när jag redovisar mina utlägg, sedan får jag en faktura från kreditkortsföretaget en tid senare. Men då har pengarna redan funnit på mitt konto en tid, de känns som mina, jag vill inte lämna dem ifrån mig igen...

Nä, det är något som inte känns riktigt rätt. När jag sedan kommit in i lägenheten ser jag mig omkring och ser kaoset: sparade tidningar, pappershögar på golv och bord, osorterad tvätt i soffan, tomma resväskor kringströdda över lägenheten. Det funkar inte ens bra att slå på datorn: den hänger sig och när jag startar om den så krånglar det trådlösa nätverket (det nätlösa trådvärket?).

Jag försöker finna lite ro genom att läsa igenom några gamla DN -- efter Romresan ligger jag några dagar efter. Men inte heller det ger mig ro, jag måste spara de längre artiklarna för jag orkar inte med dem just nu. Rastlös, det är ordet för stunden.

Tillbaka från Rom. L och jag hade det väldigt bra där nere i den eviga staden. Vädret var bättre än vi vågat hoppas, solen sken och det var riktigt skönt -- förutom den sista eftermiddagen då det åskade och regnade och vi blev tvungna att köpa två paraplyer av de kringvandrande försäljarna. God mat, bra espresso, långa promenader -- Rom var sig likt! Vi ville inte åka hem, vi ville stanna längre, men förpliktelserna kallade oss tillbaka till Stockholm.

Under resan fick jag lära mig mer om L:s syn på religion och kristendom -- det fanns många tillfällen till att prata om det eftersom vi besökte en hel del kyrkor. När vi kom ut ur Peterskyrkan fick vi se följande på Petersplatsen:



Föga dramatiskt kanske? Vi märkte först att en mängd människor sprang som galna längs den andra sidan av Petersplatsen. De fotograferade och ropade och applåderade. Vad hände? Sedan såg vi en stor bil och massor av säkerhetsmän. Det var nu jag passade på att byta batteri i min kamera, ty det hade precis tagit slut (är inte det typiskt?). Men jag hann få upp kameran och ta några bilder så att vi nu har bevis på att vi sett påven. Påven? Japp, kolla på förstoringen nedan. Påven är snubben längst fram, klädd i en vit dräkt och som sträcker ut armen i något slags hälsning...




L. föredrog att hålla sig lite diskret hålla sig i kulissen (kolonnaden på Petersplatsen):

Det blev den vanliga resan till jobbet i morse. När jag kom ner på perrongen för att ta tunnelbanan till Kista låg en man på golvet. Runt honom stod och satt fyra-fem personer, någon hade sin hand på hans panna. Mannen var i trettifemårsåldern, var klädd i jeans och var säkert på väg till sitt datajobb i Kista när ... något hände och han föll ihop. Det kunde varit jag, för en sekund tyckte jag att det var jag själv som låg där.

När jag kom fram till Kista och steg ur tunnelbanan brann himlen i söder av den uppgående solen. Min iPod blandade låtar och just då spelades Sonic Youths låt "The Burning Spear". Texten i den mer än 20 år gamla låten lyder i sin helhet så här:

I'm not afraid to say I'm scared
In my bed I'm deep in prayer
I trust the speed I love the fear
The music comes
The burning spear

Den stämde läskigt väl överens med min obehagliga känsla av att det kunde varit jag som låg där på perrongen. Ändå slog det mig för första gången att texten kanske handlar om någon som färdas väldigt fort, kanske till och med i en rymdraket. (Fuglesang någon?)

På promenaden mot förortshålan Ärvinge gjorde jag en annan intressant observation. En solstråle sträcktes ut från södern in bland hyreshusen och träffade något på en balkong, som lös upp med ett rött sken. Det var ryggtavlan av en tomte som satt på balkongräcket. Kanske ger det hopp?

Det blev tydligt idag hur mycket jag slarvar när jag går över gatan -- grön eller röd gubbe, det kvittar lika. Men idag när jag gick över den tungt trafikerade Drottningholmsgatan på Fridhemsplan var det inte riktigt som vanligt. Det kom en bil när jag gick över den andra hälften, så jag saktade in och tänkte släppa fram den. Men den saktade in och kolla in mig: skulle jag gå över eller inte? Varför körde inte bilen? Den hade ju uppenbarligen grönt eftersom den kommit så långt som till övergångsstället, tänkte jag. Så jag tittade efter för att se om det var röd eller grön gubbe för vägledning - blankt, varken grönt eller rött. Alla trafikljus i hela korsningen var släckta. Och jag hade inte märkt något förrän nu. Släng alla trafikljus och låt fotgängarna ha företräde!

Så här just hemkommen från min vanliga tennismatch på tisdagkvällar så är jag ganska pigg. Men jag vet att tröttheten kommer om en stund, och då kommer den plötsligt. Just nu är jag mer bekymrad över min hunger. Det är egentligen öl och jordnötter jag är sugen på, och här sitter jag framför datorn och äter jordnötter: ingen dryck dock. Jordnötterna är tyvärr orostade och osaltade vilket gör att de smakar som ärtor -- inte vad jag vill ha just nu... Idealet vore den typ av jordnötter som de serverade i Sydkorea: rostade, saltade, men inte så mycket olja och med pyjamasen på (den bruna pyjamasen, inte hela skalet alltså). De var utsökt goda!

Nu har jag en ny pryl att leka med. Det handlar i princip om en mikrofon till min iPod. Det är säkert nyttigt, eller hur? Jag tänker mig att jag ska gå på konserter och i smyg spela in alltihop i utsökt CD-kvalitet, eller hur jag ska diktera alla mina lösryckta idéer på iPoden, för senare bearbetning, eller hur jag börjar podcasta hemma från lägenheten, eller att jag spelar in alla mina vinylskivor via iPoden... Kanske ska jag bugga de som sitter bredvid mig på kaféet?

Fast den kommer säkert att samla damm i någon byrålåda...

Nu börjar jag bli lite trött på DN. Antalet gånger jag har ringt till deras kundtjänst vet jag inte, men det går nog inte att räkna på alla mina händers fingrar. De säger alltid att de ska ringa tillbaka, men det har bara hänt en enda gång. För några veckor sedan erkände de ju att de gjort fel, men vad har hänt sedan dess? Ingenting! Jag har ringt till kundtjänsten och de har sagt att pengarna är utbetalade till mig -- men det stämmer inte, jag har inte fått några pengar från DN än. En ursäkt vore inte heller fel.

Någon frågade mig om det var bättre i Ärvinge nu, eftersom jag skriver mindre om det på bloggen. Det enkla svaret är: nej. Ärvinge är fortfarande en trist förort till Kista, som är en trist förort till Stockholm med en trist galleria och en trist food court. Jag skriver mindre om det nu därför att det är tråkigt. Allra tråkigast är de dagarna då jag tänker att "ingen kommer ändå att se mig, jag är ju i jobb-bubblan i Ärvinge hela dagen, och reser med jobb-tuben, och promenerar till och från tunnelbanan, men det är allt".

När jag jobbade inne i stan kändes det som om vad som helst kunde hända under promenaden till och från jobbet. Det var tider det!