Fakta ur en undersåtes liv

Som den slav jag är under kaffets makt har jag tagit mig vanan att dricka en kopp enkel espresso på Gelateria Italiana på Fridhemsplan innan jag tar tunnelbanan till jobbet på morgonen. Det är väldigt skönt, två-tre minuters ren avkoppling. Jag har hävdat att det är den enda stunden på dagen då jag inte alls är stressad. Tunnelbanan ligger precis om hörnet, tågen går när de går, det är inget jag kan påverka. Det är som en liten ficka med andrum inklämt mellan att jag stressar iväg hemifrån och kommer till jobbet. Rekommenderas.

Idag såg jag dock en man som var lojare än jag. Han kom in på kaféet klädd i SL-uniform, eller snarare uniformen för det privata bolag som kör bussarna åt SL. (Är det BussLink eller vad heter de? En sköldpadda har de iallafall som symbol). Han beställde en kaffe, men han såg också att buss 4 kom in på hållplatsen. I väntan på att kaffet blev klart tog han några steg ut ur dörren och ropade till passagerarna: "Hälsa föraren att jag kommer och byter av honom snart!" Han var cool...

50 meter från min port hittade jag två valaffischer som jag inte sett någon annanstans i stan. De var från nationaldemokraterna. De satt längst ned på två lyktstolpar på Norr Mälarstrand, i höjd med det övriga ogräset som växte där. Min första instinkt var att riva ned affischerna, men det vore ju högst odemokratiskt och fel. De får sitta där de sitter, men jag hoppas att regnet som kommit den senaste tiden gör att ogräset växer upp och döljer affischerna, så att ingen får för sig att rösta på tokstollarna...

Idag skulle det ske: jag skulle jogga. Jodå, kl. 19.03 gav jag mig av hemifrån! Det fick bli Kungsholmen runt, medsols med start vid Rålambshovsparken.

När jag sprang under Barnhusbron såg jag den första blixen och kände de första dropparna. Vid Stadshuset vräkte regnet ned. Sträckan från Stadshuset tillbaka till Rålambshovsparken är inte så lång men jag hann bli helt genomblöt. Alla jag mötte var naturligtvis helt genomblöta de också -- det var många Miss Wet T-shirt och Mr Wet Pants... Väl framme vid mitt badställe tänkte jag att det skulle vara skönt att bada, så jag tog av mig skorna, lade nycklarna på en sten och hoppade i, med kläder och allt. Väl hemma klädde jag av mig i badkaret, så blöt var jag...

Italienska kulturinstitutet i Stockholm visar ibland italiensk film. I veckan hade de en liten filmfestival med filmer av Roberto Rossellini, där temat var filmer som Ingrid Bergman medverkade i -- därav kopplingen till Sverige. Tyvärr upptäckte jag alldeles för sent att festivalen pågick, först på fredagkvällen läste jag om den i DN, och då var det bara lördagens program kvar. Nåväl, eftersom jag gillar neorealismen och Rossellinis film "Rom -- öppen stad" så tänkte jag att det kunde vara kul att se fler filmer.

Kl 18.00 började programmet. Den programansvariga hälsade alla välkomnade och tackade oss i publiken för att vi kommit till deras lokaler för att se film. (Vi var väl ungefär 150 som satt i salongen). Sedan presenterade han ambassadören och lämnade över mikrofonen till honom. Ambassadören tackade arrangörerna och tackade oss i publiken som kommit dit och lämnade över mikrofonen till Rossellinistiftelsen ordförande, som var regissörens son. Herr Rossellini tackade alla arrangörer och tackade oss i publiken som kommit dit och introducerade sedan en kvinna som var professor i filmvetenskap vid universitetet i Milano och lämnade över mikrofonen till henne. Hon tackade arrangörerna och alla oss i publiken som kommit dit och introducerade oss sedan för filmen vi skulle få se ("Giovanna D'Arco al rogo", svensk titel "Jean D'Arc"). Efter 45 minuters tal och tackande var vi redo att titta på filmen, men först en liten förfilm som Isabella Rossellini gjort om sin pappa ("My Dad is 100 years old"). Det var en lite märklig film där hon själv spelade alla rollerna, även manliga roller såsom Fellini och Hitchcock -- dock undantaget rollen som sin pappas mage.

"Jean D'Arc" var inte riktigt den typ av film som jag ville se. Det här var en symbolmättad film baserad på en opera där Ingrid Bergman i rollen som Jean D'Arc mestadels stod med armarna uppåtsträcka mot himlen när hon diskuterade med en präst. Och den var inte textad ens till italienska, så jag förstod nog bara 40%. (Även om den varit textad på svenska tror jag innehållet gått mig förbi). Personerna var halvgenomskinliga mot en underlig dimma som agerade bakgrund, och över dem lyste några kulisstjärnor. Märkligt.

När visningen av "Jean D'Arc" var klar var vi nog bara 25 personer kvar i salongen, trots att den bara var 70 minuter lång. Antagligen visste publiken att det serverades gratis vin och tilltugg ute i foajén...

Nästa film var bättre: "Rossellinis Rom". Det var en genomgång av var Rossellini hade spelat in olika filmer i Rom. En man gick omkring i Rom och pekade på asfalten: "Det var alltså just här som kvinnan blir skjuten i 'Rom -- öppen stad'", "Porten här är för alltid inskriven i filmhistorien, ty det är från denna porten kvinnan rusar ut innan hon blir skjuten" och så vidare. Klart sevärd!

Sedan sist har jag också läst ut Amos Oz "Hur man botar en fanatiker, och om att skriva". Det är i princip två essäer om konflikten mellan palestinierna och Israel. Han tror på en lösning, och han tror att det går snabbare att lösa den konflikten än det gick att lösa alla europeiska gräns- och landkonflikter. Han är ganska optimistik, och pekar på kompromissen och fantasin som viktiga ingredienser. Jag hoppas att hans inflytande över fredsprocessen växer.

När jag kom ner till Pontonjärgatan igår blev jag förvirrad: plötsligt kom en buss 69 emot mig. Buss 69? På Pontonjärgatan? Den måste kört fel! Men så såg jag att det stod 69 på busshållplatsen, inte buss 52 som det alltid gjort.

Min nästa förvirrande tanke, som förstärktes av ett pågående vägarbete på gatan, var att jag kanske inte alls var hemma på min gata, utan istället hade gått fel. Det skulle ju kunna förklara bussen...

Så integrerade var alltså busslinjerna i min förståelse av Stockholms geografi att jag blev förvirrad när en oväntad buss dök upp hemmavid. Men förklaringen var ganska enkel: busslinje 52 har lagts ned och ersatts av en förlängning av busslinje 69. För mig är det en klar förbättring. Det var helt orimligt att resa med buss 52 från Fridhemsplan till Karolinska sjukhuset eftersom den körde i en absurd omväg över Centralen och sedan via Sveavägen norrut igen. Buss 52 åkte jag enbart för att komma till Centralen. Men nu när buss 69 går från Fridhemsplan kan jag fortsätta till Norrmalmstorg, eller Djurgårdsbron, eller ändå ut till Kaknästornet. Inte så dumt trots allt! Synd att min premiärtur med 69:an senare på kvällen sammanföll med en 20 minuters försening av bussen. Hoppas det var en engångshändelse.

Jag har börjat gilla dubstep: mörkt, elektroniskt och framförallt med tung basgång. Det verkar inte så lätt att hitta något i skivaffären, men det finns en del bra podcasts där ute. Lyssna t.ex. på den här mp3-filen från emptyfree.com: 40 minuter skön bas! (Fast hoppa över de första två minuterna, innan basen kommer igång ordentligt).

Vrid upp volymen, förstärk basen och luta dig tillbaka och njut!

Det har nu gått mer än en vecka sedan jag testade mig på Sesamkliniken. De har inte hört av sig till mig. Det torde betyda att jag inte har vare sig klamydia, gonorré eller HIV. Tack för det!

Det var kanske onödigt att göra det lite obehagligare testet för gonorré, med tanken på att det bara var 691 personer som testade positivt för det förra året i Sverige -- och av dem var färre än 100 kvinnor. Men nu kan jag sova ännu lugnare när jag vet att jag inte har det heller.

Syfilis testade jag mig inte för. Enligt statistiken tycks det bara varit ca 10 upptäckta syfilisfall bland kvinnor i Sverige förra året, så det var nog knappast nödvändigt att testa. Annars är ju syfilis en lite mer litterär och konstnärlig åkomma än t.ex. klamydia. Jag menar, vilken känd konstnär eller författare har dött av klamydia? Och för smittskyddsintitutet statistik om huruvida de kvinnor som smittats av syfilis under året smittats under bokmässan i Göteborg? Det lär ju vara där det händer.

Jag är hel och ren -- är du?

När jag kom ned till tvättstugan märkte jag att den som tvättade före mig inte var helt klar. Det fanns fortfarande tvätt i torkskåpet. Precis som de senaste gångerna det hänt så var det en ung tjej här i huset, fröken C, som glömt sina kläder på tork. (Det kunde jag se på bokningstavlan eftersom hon hade tiden före mig).

Det hela är lite ...pikant. Jag tycker inte att jag är särskilt pryd av mig, till exempel badar jag ofta alldeles nackedaj här nere vid Norr Mälarstrand bara det är antydan till skymning och någorlunda folkglest. Men när jag ska plocka ut hennes kläder ur torkskåpet blir jag alltid lite generad: spetstrosor, broderade behåar, genomskinliga små plagg som jag absolut inte skulle vilja bli överraskad med i mina händer. Tänk om hon skulle öppna dörren just som jag flyttar ut hennes svarta genomskinliga små trosor för att göra plats åt min blöta tvätt?

Idag var det framförallt träningskläder hon hade tvättat. Jag blev stående med en lustig sak i mina händer som jag inte förstod vad det kunde vara. Till slut begrep jag att det var en sportbehå. Vad säger det om mig? Att jag inte dejtar tillräckligt sportiga tjejer?

Varför cyklar jag inte längre? Jag tror det är jobbets fel. Genom att placera kontoret i Ärvinge utanför Kista så tvingar de mig (nåja) att skaffa ett SL-kort. Tidigare cyklade jag till och från jobbet och då blev det naturligt att jag cyklade vidare till nästa ställe jag skulle till efter jobbet. Nu åker jag ju tunnelbana in till stan och då blir det lätt att jag fortsätter med tunnelbana eller buss. Varför skulle jag gå hem och hämta cykeln först? Synd är det iallafall.

Igår invigde jag min nya skål från IKEA genom att fylla den med popcorn som jag sedan åt upp. Fast jag orkade inte allt, det finns lite kvar till idag.

Igår läste jag också ut en bok, "Diary. A Novel" av Chuck Palahniuk. Det var inte någon av hans bättre böcker, jag var lite besviken.

Idag var jag och L och tittade på vad som marknadsförs som "världens längsta bokbord". Det är en mängd antikvariat som dukat upp begagnade böcker längs Drottninggatan, fast man hittar en del nytt också.





I början tittade man i alla lådor och ville inte missa något. Mot slutet hoppade jag snabbt över ett helt bord när jag tyckte det såg ointressant ut på avstånd. När det började regna så vi gick och drack kaffe på Kulturhuset istället. Där spelade medelålders män schack vid rulltrappan. Lustigt -- och kul -- att det finns schackspelare på det sättet i alla större städer.

Nu är min semester snöpligt slut. Vart tog den vägen?

Idag när L och jag gick på stan räknade vi hur många gravida kvinnor vi mötte. Orsaken till att frågan väcktes var att L och hennes kompis C hade badat på Långholmen igår och då hade två förundrade italienska turister frågat dem varför så många kvinnor i Stockholm var gravida. Det bästa svaret de hade -- och det är nog ett ganska bra svar -- var att vi har en väldigt speciell familjepolitik i Sverige, med förmånliga föräldraförsäkringar etc. Unga (nåja) kvinnor och män vågar skaffa barn här. Italienarna var förundrade. Hur många gravida kvinnor mötte vi då under våra kanske två timmar på stan, i trakterna från Fridhemsplan, via S:t Eriksplan upp till Odenplan? Över tjugo! Och då räknade vi bara höggravida, sådana som var helt tveklöst så gravida att de nästan skulle kunna lägga sig ned på trottoaren och föda direkt...

Vad jag har gjort sedan sist jag skrev:

* Varit på kräftskiva i Småland. (Jag åt en vegetarisk paj).
* Handlat på IKEA i Kungens Kurva. (Ett 4 timmar långt besök - rekord!)
* Sett "Sanna lögner" på bio. (Inte en film jag rekommenderar).
* Ätit frukost på Verkstadsgatan. (Både på Mjölkbaren och på Cinnemon).
* Läst gårdagens DN. (Idag är jag dock ifatt eftersom jag läst dagens DN redan).
* Bekymrat mig över tillståndet i min lägenhet. (Tält i duschen, fyra olika sorters väskor i vardagsrummet, nya och gamla kläder över sängen och soffan, böcker och papper över allt.)

Vad jag inte har gjort sedan sist jag skrev:

* Jobbat. (Semester! Sista veckan.)
* Städat.
* Lagat mat (Inte ens en liten smörgås.)

Tillbaka i stan och vänder igen, nu efter tre dagar i mellersta skärgården. L och jag tältade på Ingmarsö och på Svartsö och åt god mat på deras respektive krogar. Det är lite kul med tält -- primitivt, hårt, kallt/värmt, men lite kul. Nu i natt t.ex. hörde vi massor med djur som gick förbi tältet. Vi gissar att det var rådjur men säkra är vi inte. En liten stund på morgonen trodde vi det kom regndroppar på tältduken, men när vi sedan kom ut insåg vi att det var ekollon och hasselnötter.

Ett tips kan jag ge till presumtiva tältare på Svartsö: gå till höger om du kommer till bryggan i Ahlsvik! Inte vänster! Vi valde vänster och gick väldigt, väldigt länge innan vi hittade någon lämplig tältplats. Då var vi nästan tillbaka vid bryggan och hade alltså gått i stort sett en cirkel tillbaka till Ahlvik. (Inte runt hela ön, men väl längs öns västra kust och norr om Storträsk).

När jag skriver detta så har jag fortfarande sjögång: marken gungar! Nu bär det av till Småland där marken troligen är stabilare.

Några dagar i skärgården hos P. och E. gör gott! Nu är jag tillbaka i Stockholm men vänder snart till skärgården igen, åtminstone om vädret håller sig vackert.

I valrörelsen tycks fastighetsskatten bli en viktig fråga. Idag publicerade socialdemokraternas Pär Nuder en debattartikel i DN där han lovade att frysa fastighetsskatteuttaget på den nuvarande nivån under tiden som skattesystemet ses över. Borgarna vill ta bort fastighetsskatten och ersätta den med en avgift som ska vara lika för alla vilket kanske låter rättvist men som kommer att leda till att de som bor i glesbygd i små hus kommer alltså kommer att få betala lika mycket som de som bor i storstad med stora hus. Är det rättvist?

Jag tycker det är bra med en översyn av hela skattesystemet -- sådant måste göras då och då eftersom man successivt ändrat på skattesatser sedan förra reformen och eftersom villkoren (den så kallade "verkligheten") kan se väldigt annorlunda ut 15-20 år senare. I princip tycker jag konsumtionsskatter och miljöskatter är ett relativt bra sätt att ta ut skatter på. Tanken är ju att den som konsumerar mycket resurser, t.ex. köper stora bilar eller som flyger mycket, får betala mer än den som lever mer resurssnålt. Skatterna har ju två funktioner för statsmakten: dels naturligtvis att dra in inkomster, men också att utgöra ett styrmedel för samhällspåverkan. Det är dumt att inte utnyttja båda dessa effekter.

Hur är det då med fastighetsskatten? Det är ju inte en renodlad konsumtionsskatt som t.ex. moms eftersom ett hus kan öka i värde utan att den enskilde personen konsumerar mer eller brukar mer resurser. Om grannarna säljer sina hus allt dyrare så kommer taxeringsvärdet att öka och därmed fastighetsskatten. Samtidigt har ju faktiskt huset ökat i värde och ägaren har faktiskt i realiteten blivit rikare, även om han/hon inte ser resultatet av det i ökade konsumtionsmöjligheter. Kanske kan skatten ändå ha en viss dämpande effekt på marknaden eftersom den drar ner priset något -- man får ju förutsätta att köparen räknar med fastighetsskatten i sin kalkyl när han/hon köper ett hus.

Tills vidare tycker jag nog det är ganska klokt att se över skatten utan att lova att den försvinner. Det är klart att någon form av tak behövs, t.ex. så som det är utformat nu, att man betalar max 5% av inkomsten i fastighetsskatt. Men man behöver också se över hur taxeringsvärdet förändras över tiden.

Klurigt, det är inget man löser i en handvänding. Politik med andra ord.

Uppdatering: När jag bläddrar i gamla DN som jag inte hunnit läsa tidigare ser jag att det är fler som skrivit om fastighetsskatten på DN Debatt. Sven-Olof Lodin, professor i finansrätt, skriver i en tämligen teknisk debattartikel att fastighetsskatten behövs, men behöver reformeras. Jag erkänner att jag inte förstod alla detaljer i hans förslag, men så är jag inte professor i finansrätt heller...

När jag smög ned till badet här på Norr Mälarstrand i natt så såg jag något underligt: någon hade placerat ut tio brinnande värmeljus på de tre stenarna närmast "min" sten. Hur länge hade de stått där? Vad betydde de? Fanns det någon i närheten? Jag såg mig omkring lite extra noga innan jag klev i, men jag såg aldrig någon och fick ingen förklaring. Den värsta hypotesen som slog mig var att någon hade hittat den andra hälften av den kropp som flöt i land vid Norr Mälarstrand i mitten av juni, och valde att hedra den person som dött genom att tända ljus vid fyndplatsen. Men kanske var det bara någon som tyckte det var fint. Förra året så stod det plötsligt en blommande krukväxt vid ungefär samma ställe. (Oops, kanske *är* det ändå någon som dött där, fast längre tillbaka i tiden?!?)

Tillbaka i stan efter några dagars utflykt till Göteborg och Halmstad. Det regnade, enormt mycket i Göteborg och lite i Halmstad. Jag visste att vädret skulle vara sämre på västkusten! Men stoppade det mig från att bada? Nä, det är klart jag badade. Tylesand var inte så dumt, men man måste akta sig för brännmaneter: L blev bränd ganska illa av en manet och det sved och kliade i 12 timmar.

Nu är jag hungrig och ska gå till Vurma. Varför inte?

Jag läste just ut "Regarding the Pain of Others" av Susan Sontag. Hur kan man titta på läskiga bilder från krig med människor som lider eller som är döda? Varför både vill vi se, och vill slippa se? Skulle vi bli bättre människor om vi inte tittade på hemska bilder? Jag är inte säker på att jag kan svara på frågorna helt tillfredsställande efter att ha läst hennes bok, men jag hoppas jag har bättre svar än tidigare iallafall. Boken rekommenderas. Tyvärr är den extra aktuell nu med tanke på kriget i Libanon och Israel.

Jag hoppas också att det dyker upp ett svar på Aymens brev till Australiens premiärminister John Howard. Fast jag tvivlar på hans förmåga att komma med något bra svar...

Jag är lite trött i ögat och vill egentligen bara gå till Vurma och sitta där och hänga och läsa böcker och dricka caffe latte och äta kardemummabullar, fast jag känner att jag borde göra något annat, jag borde gå till ett annat kafé, eller jag borde gå på bio eller städa min lägenhet eller packa väskan igen för snart bär det av igen på nya äventyr. Nåja, västkusten är väl kanske inte så äventyrligt...