2006-08-27
Italiensk prettofilm
Italienska kulturinstitutet i Stockholm visar ibland italiensk film. I veckan hade de en liten filmfestival med filmer av Roberto Rossellini, där temat var filmer som Ingrid Bergman medverkade i -- därav kopplingen till Sverige. Tyvärr upptäckte jag alldeles för sent att festivalen pågick, först på fredagkvällen läste jag om den i DN, och då var det bara lördagens program kvar. Nåväl, eftersom jag gillar neorealismen och Rossellinis film "Rom -- öppen stad" så tänkte jag att det kunde vara kul att se fler filmer.
Kl 18.00 började programmet. Den programansvariga hälsade alla välkomnade och tackade oss i publiken för att vi kommit till deras lokaler för att se film. (Vi var väl ungefär 150 som satt i salongen). Sedan presenterade han ambassadören och lämnade över mikrofonen till honom. Ambassadören tackade arrangörerna och tackade oss i publiken som kommit dit och lämnade över mikrofonen till Rossellinistiftelsen ordförande, som var regissörens son. Herr Rossellini tackade alla arrangörer och tackade oss i publiken som kommit dit och introducerade sedan en kvinna som var professor i filmvetenskap vid universitetet i Milano och lämnade över mikrofonen till henne. Hon tackade arrangörerna och alla oss i publiken som kommit dit och introducerade oss sedan för filmen vi skulle få se ("Giovanna D'Arco al rogo", svensk titel "Jean D'Arc"). Efter 45 minuters tal och tackande var vi redo att titta på filmen, men först en liten förfilm som Isabella Rossellini gjort om sin pappa ("My Dad is 100 years old"). Det var en lite märklig film där hon själv spelade alla rollerna, även manliga roller såsom Fellini och Hitchcock -- dock undantaget rollen som sin pappas mage.
"Jean D'Arc" var inte riktigt den typ av film som jag ville se. Det här var en symbolmättad film baserad på en opera där Ingrid Bergman i rollen som Jean D'Arc mestadels stod med armarna uppåtsträcka mot himlen när hon diskuterade med en präst. Och den var inte textad ens till italienska, så jag förstod nog bara 40%. (Även om den varit textad på svenska tror jag innehållet gått mig förbi). Personerna var halvgenomskinliga mot en underlig dimma som agerade bakgrund, och över dem lyste några kulisstjärnor. Märkligt.
När visningen av "Jean D'Arc" var klar var vi nog bara 25 personer kvar i salongen, trots att den bara var 70 minuter lång. Antagligen visste publiken att det serverades gratis vin och tilltugg ute i foajén...
Nästa film var bättre: "Rossellinis Rom". Det var en genomgång av var Rossellini hade spelat in olika filmer i Rom. En man gick omkring i Rom och pekade på asfalten: "Det var alltså just här som kvinnan blir skjuten i 'Rom -- öppen stad'", "Porten här är för alltid inskriven i filmhistorien, ty det är från denna porten kvinnan rusar ut innan hon blir skjuten" och så vidare. Klart sevärd!
Sedan sist har jag också läst ut Amos Oz "Hur man botar en fanatiker, och om att skriva". Det är i princip två essäer om konflikten mellan palestinierna och Israel. Han tror på en lösning, och han tror att det går snabbare att lösa den konflikten än det gick att lösa alla europeiska gräns- och landkonflikter. Han är ganska optimistik, och pekar på kompromissen och fantasin som viktiga ingredienser. Jag hoppas att hans inflytande över fredsprocessen växer.
Kl 18.00 började programmet. Den programansvariga hälsade alla välkomnade och tackade oss i publiken för att vi kommit till deras lokaler för att se film. (Vi var väl ungefär 150 som satt i salongen). Sedan presenterade han ambassadören och lämnade över mikrofonen till honom. Ambassadören tackade arrangörerna och tackade oss i publiken som kommit dit och lämnade över mikrofonen till Rossellinistiftelsen ordförande, som var regissörens son. Herr Rossellini tackade alla arrangörer och tackade oss i publiken som kommit dit och introducerade sedan en kvinna som var professor i filmvetenskap vid universitetet i Milano och lämnade över mikrofonen till henne. Hon tackade arrangörerna och alla oss i publiken som kommit dit och introducerade oss sedan för filmen vi skulle få se ("Giovanna D'Arco al rogo", svensk titel "Jean D'Arc"). Efter 45 minuters tal och tackande var vi redo att titta på filmen, men först en liten förfilm som Isabella Rossellini gjort om sin pappa ("My Dad is 100 years old"). Det var en lite märklig film där hon själv spelade alla rollerna, även manliga roller såsom Fellini och Hitchcock -- dock undantaget rollen som sin pappas mage.
"Jean D'Arc" var inte riktigt den typ av film som jag ville se. Det här var en symbolmättad film baserad på en opera där Ingrid Bergman i rollen som Jean D'Arc mestadels stod med armarna uppåtsträcka mot himlen när hon diskuterade med en präst. Och den var inte textad ens till italienska, så jag förstod nog bara 40%. (Även om den varit textad på svenska tror jag innehållet gått mig förbi). Personerna var halvgenomskinliga mot en underlig dimma som agerade bakgrund, och över dem lyste några kulisstjärnor. Märkligt.
När visningen av "Jean D'Arc" var klar var vi nog bara 25 personer kvar i salongen, trots att den bara var 70 minuter lång. Antagligen visste publiken att det serverades gratis vin och tilltugg ute i foajén...
Nästa film var bättre: "Rossellinis Rom". Det var en genomgång av var Rossellini hade spelat in olika filmer i Rom. En man gick omkring i Rom och pekade på asfalten: "Det var alltså just här som kvinnan blir skjuten i 'Rom -- öppen stad'", "Porten här är för alltid inskriven i filmhistorien, ty det är från denna porten kvinnan rusar ut innan hon blir skjuten" och så vidare. Klart sevärd!
Sedan sist har jag också läst ut Amos Oz "Hur man botar en fanatiker, och om att skriva". Det är i princip två essäer om konflikten mellan palestinierna och Israel. Han tror på en lösning, och han tror att det går snabbare att lösa den konflikten än det gick att lösa alla europeiska gräns- och landkonflikter. Han är ganska optimistik, och pekar på kompromissen och fantasin som viktiga ingredienser. Jag hoppas att hans inflytande över fredsprocessen växer.
# posted by En undersåte @ 12:24 
