2006-10-09
En hårig ritual
Ibland, men inte så ofta, går jag och klipper mig. Kanske borde jag gå oftare, kanske borde jag helt enkelt ge upp och raka bort alltihopa... Men idag var det iallafall dags igen.
Där jag går och klipper mig (Hårgänget på Götgatan) så sker klippningen enligt en särskild ritual. Jag har varit där ett antal gånger, men aldrig klippt mig av samma frisör två gånger, så det är något som alla frisörer gör. Först får man sätta sig i stolen och prata lite "om hur man vill ha det". Det brukar vara ganska knepigt för mig, jag har ju inte riktigt någon plan, och med min klena hårväxt är alternativen ganska små. Jag brukar säga ungefär "lite kortare, fast inte för kort". Om frisören nöjer sig med det (och det gör de alltid) så går vi bort till tvättrummet för tvätt av håret.
Under tvätten börjar frisörerna att massera huvudet. Det är alltid lite jobbigt. Jag vet att det förväntas vara jätteskönt och avkopplande, men jag tycker bara det är ett slöseri med tid. Samtidigt vet jag att jag förväntas vara väldigt tacksam, så jag brukar hålla tyst, blunda och le lite och hoppas att frisören nöjer sig med det. De nöjer sig alltid med det.
När håret är tvättat och huvudet masserat återvänder vi till stolen och den egentliga klippningen sker. Det skiljer sig inte så mycket från gång till gång, håret blir lite kortare undan för undan helt enkelt. När de tycker att de är klara visar de mig nacken i en spegel och frågar:
- Är det bra så där?
På det brukar jag svara:
- Ja, det är det säkert. Jag vet inte hur jag brukar se ut i nacken, jag har ingen spegel hemma. Men det är nog bra!
Med detta nöjer sig frisören och det sista som sker är att jag betalar för mig. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker det är dyrt eller inte, men på Hårgänget betalar jag 450-550 kronor, beroende på hur "senior" min frisör är.
Sedan lämnar jag lokalen. Vid första bästa skyltfönster brukar jag spana in hur det egentligen blev, rufsa till det lite och sedan går livet vidare precis som vanligt.
Där jag går och klipper mig (Hårgänget på Götgatan) så sker klippningen enligt en särskild ritual. Jag har varit där ett antal gånger, men aldrig klippt mig av samma frisör två gånger, så det är något som alla frisörer gör. Först får man sätta sig i stolen och prata lite "om hur man vill ha det". Det brukar vara ganska knepigt för mig, jag har ju inte riktigt någon plan, och med min klena hårväxt är alternativen ganska små. Jag brukar säga ungefär "lite kortare, fast inte för kort". Om frisören nöjer sig med det (och det gör de alltid) så går vi bort till tvättrummet för tvätt av håret.
Under tvätten börjar frisörerna att massera huvudet. Det är alltid lite jobbigt. Jag vet att det förväntas vara jätteskönt och avkopplande, men jag tycker bara det är ett slöseri med tid. Samtidigt vet jag att jag förväntas vara väldigt tacksam, så jag brukar hålla tyst, blunda och le lite och hoppas att frisören nöjer sig med det. De nöjer sig alltid med det.
När håret är tvättat och huvudet masserat återvänder vi till stolen och den egentliga klippningen sker. Det skiljer sig inte så mycket från gång till gång, håret blir lite kortare undan för undan helt enkelt. När de tycker att de är klara visar de mig nacken i en spegel och frågar:
- Är det bra så där?
På det brukar jag svara:
- Ja, det är det säkert. Jag vet inte hur jag brukar se ut i nacken, jag har ingen spegel hemma. Men det är nog bra!
Med detta nöjer sig frisören och det sista som sker är att jag betalar för mig. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker det är dyrt eller inte, men på Hårgänget betalar jag 450-550 kronor, beroende på hur "senior" min frisör är.
Sedan lämnar jag lokalen. Vid första bästa skyltfönster brukar jag spana in hur det egentligen blev, rufsa till det lite och sedan går livet vidare precis som vanligt.
# posted by En undersåte @ 21:18 
