Fakta ur en undersåtes liv

Till vår lägenhet, som fortfarande känns ganska stor, har vi två ingångar. Det ena är den normala ingången, det andra är köksingången. Avståndet mellan dörrarna är inte mer än knappt en meter -- jag antar att det fanns två ingångar för att man skulle kunna markera tydligt för gästen om den var en vördad gäst eller bara att betrakta som tjänstefolk.

Hur som helst har vi konstaterat att det hörs väldigt tydligt ut till trapphuset vad man säger när man sitter i köket, detta eftersom köksingången är en enkel trädörr. Vi gjorde ett litet test häromdagen: L. satt och pratade med en kompis i normal samtalston vid köksbordet, en annan fick lyssna ute i trapphuset. Jodå, hon hörde allt som sades inne vid köksbordet!

När jag kom hem igår och stod utanför dörren hörde jag ljud inifrån köket. Ett perfekt tillfälle att skoja lite, tänkte jag. Jag böjde mig fram mot köksdörren och sade, ganska högt, "Ho-ho!". Det blev tyst i köket. Den förväntade reaktionen var att hon skulle känna igen min röst och börja prata med mig, men nu blev det bara tyst. Jag lyssnade noga och tyckte mig kanske höra någon försöka titta ut genom nyckelhålet. Hon var väl inte säker på att det var jag, tänkte jag, och drog upp nycklarna. Jag skulle precis sticka nyckeln i låset till den vanliga dörren när jag fick syn på namnen på dörren -- och det var inte våra namn, det var våra nyinflyttade grannar på våningen under som jag hade spelat ett spratt med.

Etiketter: bortgjord, grannar, skämt