Fakta ur en undersåtes liv

Det är inte varje dag man läser en doktorsavhandling, men idag läste jag ut Timing Parenthood. Independence, Family and Ideals of Life, från Institutionen för Tema, tema Barn, vid Linköpings universitet. Det är en kompis, Disa Bergnéhr, som skrivit den och ämnet känns ganska vältajmad för min del. Kan jag nu svara på frågan om hur unga vuxna i Sverige resonerar kring när eller om man väljer att bli förälder? Nja, det är kanske inte helt entydigt. Men det var riktigt intressant och jag känner igen mig i mycket av det som sägs. Jag känner mig också ganska genomskådad när hon drar igång analysmaskinen av vad det egentligen betyder...

Hela avhandlingen kan laddas hem från presentationssidan på Linköpings Universitet ifall du blev nyfiken. Tycker du att det verkar lite för mastigt så hittade jag en intervju i Östgötacorrespondenten, och en radiointervju. Det kanske passar till exempel stressade föräldrar bättre?

Etiketter: barn, doktorsavhandling, förälder, Linköping

Företaget Posten delar fortfarande ut en del brev i vårt brevinkast, fast ganska motvilligt känns det som. Igår kom det med ett överraskande brev till mig. Det innehöll en doktorsavhandling från Linköping med titeln "Timing Parenthood. Independence, Family and Ideals of Life". Författare är min kompis D. som också skickade mig boken. Timingen kunde inte varit bättre, den måste jag ju så klart läsa, eller iallafall skumma igenom. Den handlar alltså om hur min generation tänker kring när det är rätt tid att bli förälder. Så mycket vågar jag säga utan att ha läst mer än sammanfattningen än så länge.

Etiketter: avhandling, förälder, Linköping

Det är någonting fånigt med att bli förälder. Jag har blivit sådan som jag inte trodde att jag skulle bli. L. skickar ibland ett MMS till mig med en bild på Tage och med en text som om det var Tage själv som hade skickat MMS:et. Nästan alltid när jag läser dessa MMS blir jag full i skratt. Det gäller även om jag har läst MMS:et fyra gånger redan. Och jag kan inte hålla tillbaka det, jag sitter och skrattar för mig själv, på bussen, på jobbet eller var helst jag befinner mig. Vad är det som är så kul egentligen? Varför känns det så absurt roligt? Det måste vara föräldragalenskapen.

Etiketter: förälder, galen, MMS