2007-10-14
Hemliga priser gör inte bakelsen billigare
I fredags packade jag ner Internet i en låda. (Förlåt, men jag tycker alltid det är så kul att prata om Internet som en pryl, t.ex. "Internet är trasigt"...). Nu lånar jag istället mamma och pappas Internet, eftersom jag är i deras lägenhet. De är på Hawaii, där min lillasyster har gjort ytterligare en Ironman, och det var visning på min lägenhet idag så vi valde att hålla oss ur vägen. Vi stannar här i deras lägenhet ett tag till, vi har det bra här.
Idag har jag hunnit med fyra kaféer, vilket är snudd på rekord. Först en enkel espresso med en nybakad cornetto på ett litet kafé här på Odenplan, därefter en smörgås på Dala Deli (som helt klart changserat på sistone), följt av en fika på Vurma, avslutat med en sista fika på Coffeehouse By George på Odenplan, nära mina föräldrars lägenhet. Det sista stället är ett vackert inrett kafé, kanske ett av de stiligaste i stan tycker jag nog, och de har generösa öppettider. Tyvärr är de dyra, vilket jag vet sedan tidigare. När jag stod där och skulle välja något litet att äta till min enkla espresso så funderade jag på vad saker och ting kostade, men de hade inte en endaste prisinformation. Så jag frågade killen bakom disken:
-- Vad kostar det?
Killen bakom disken tittade på mig.
-- Vad kostar era bakelser och bullar?
-- Vilka då menar då?
-- Ja, jag vet inte, jag vet inte vad jag vill ha, priset spelar ju också roll...
-- OK, sade han och tittade trött på mig. Alltså, bullarna kostar 25, muffins 32, morotskaka 48, 42, 37, 48, 42, 25...
Han viftade lite vagt med handen i riktning mot något obestämt sött när han rabblade siffrorna. När han slutade räkna upp olika priser hade han dessutom huvudet långt nere i glasdisken, så långt ner att det inte alls hördes vad han sade längre.
-- Förlåt? sade jag. Jag hörde inte vad det kostade... Det hade varit så mycket lättare om ni hade en prislista.
-- Allså, vi har inte en prislista. Vi vill ha en bra dialog med kunden direkt va.
-- Jaså, på det viset, jag förstår. Då tar jag tar en kanelbulle.
Idag har jag hunnit med fyra kaféer, vilket är snudd på rekord. Först en enkel espresso med en nybakad cornetto på ett litet kafé här på Odenplan, därefter en smörgås på Dala Deli (som helt klart changserat på sistone), följt av en fika på Vurma, avslutat med en sista fika på Coffeehouse By George på Odenplan, nära mina föräldrars lägenhet. Det sista stället är ett vackert inrett kafé, kanske ett av de stiligaste i stan tycker jag nog, och de har generösa öppettider. Tyvärr är de dyra, vilket jag vet sedan tidigare. När jag stod där och skulle välja något litet att äta till min enkla espresso så funderade jag på vad saker och ting kostade, men de hade inte en endaste prisinformation. Så jag frågade killen bakom disken:
-- Vad kostar det?
Killen bakom disken tittade på mig.
-- Vad kostar era bakelser och bullar?
-- Vilka då menar då?
-- Ja, jag vet inte, jag vet inte vad jag vill ha, priset spelar ju också roll...
-- OK, sade han och tittade trött på mig. Alltså, bullarna kostar 25, muffins 32, morotskaka 48, 42, 37, 48, 42, 25...
Han viftade lite vagt med handen i riktning mot något obestämt sött när han rabblade siffrorna. När han slutade räkna upp olika priser hade han dessutom huvudet långt nere i glasdisken, så långt ner att det inte alls hördes vad han sade längre.
-- Förlåt? sade jag. Jag hörde inte vad det kostade... Det hade varit så mycket lättare om ni hade en prislista.
-- Allså, vi har inte en prislista. Vi vill ha en bra dialog med kunden direkt va.
-- Jaså, på det viset, jag förstår. Då tar jag tar en kanelbulle.
Etiketter: Ironman, kafé, priser
# posted by En undersåte @ 22:31 
