Fakta ur en undersåtes liv

När jag bläddrar i skvallertidningar får jag för mig att jag är helt ointresserad av skvaller. Det finns inget i dem som väcker mitt intresse. Ofta vet jag inte ens vilka det är som det skvallras om (skådespelare, Idolartister, etc.), men även om jag känner till dem så tycker jag det är ointressant. Fast nyligen jag har lärt mig att det inte beror på att det är skvaller, utan att det handlar om fel personer och om fel sorts intriger och nyheter.

Hur kom jag till den insikten? Jag började läsa Maja Lundgrens senaste roman Myggor och tigrar. Det är en bok som bland annat beskriver "maffiafasoner i svenskt kulturliv" -- skvaller om författare och skribenter med andra ord. Och plötsligt tycker jag skvallret är mer spännande! Det har varit en hel del debatt om boken, DN tycker till exempel att moderbolaget Bonnier gjorde fel som ens gav ut den. Jag har inte läst ut hela än, så jag vill inte ta ställning, men jag inser problemet. Maja Lundgren berättar en hel del detaljer om hennes relationer med t.ex. Tomas Lappalainen och Carl-Johan Vallgren. Boken tycks vara sprängstoff och borde kanske ha stoppats, men jag är inte säker på om det borde ske av hänsyn till författaren eller av hänsyn till de som är omnämnda med sina riktiga namn i boken.

En annan person som är omnämnd är Carl-Michael Edenborg, förläggare på Vertigo förlag, idéhistoriker och den som driver Café Edenborg i Gamla Stan -- just där jag satt och läste Myggor och tigrar i eftermiddags. Jag tror till och med att det var honom själv jag köpte kaffe av. Han var iallafall väldigt engagerad i det senaste numret av Glänta, och när jag hade köpt den kunde jag se att Carl-Michael Edenborg var redaktör för detta numret, som handlar om droger...

Eftersom jag inte ville bli indragen i härvan av skvaller skylde jag nogsamt boken jag läste när personalen närmade sig mitt bord. Bäst att inte stöta sig med någon!

Etiketter: café, droger, Glänta, litteratur, skvaller