Fakta ur en undersåtes liv

När jag bläddrar i skvallertidningar får jag för mig att jag är helt ointresserad av skvaller. Det finns inget i dem som väcker mitt intresse. Ofta vet jag inte ens vilka det är som det skvallras om (skådespelare, Idolartister, etc.), men även om jag känner till dem så tycker jag det är ointressant. Fast nyligen jag har lärt mig att det inte beror på att det är skvaller, utan att det handlar om fel personer och om fel sorts intriger och nyheter.

Hur kom jag till den insikten? Jag började läsa Maja Lundgrens senaste roman Myggor och tigrar. Det är en bok som bland annat beskriver "maffiafasoner i svenskt kulturliv" -- skvaller om författare och skribenter med andra ord. Och plötsligt tycker jag skvallret är mer spännande! Det har varit en hel del debatt om boken, DN tycker till exempel att moderbolaget Bonnier gjorde fel som ens gav ut den. Jag har inte läst ut hela än, så jag vill inte ta ställning, men jag inser problemet. Maja Lundgren berättar en hel del detaljer om hennes relationer med t.ex. Tomas Lappalainen och Carl-Johan Vallgren. Boken tycks vara sprängstoff och borde kanske ha stoppats, men jag är inte säker på om det borde ske av hänsyn till författaren eller av hänsyn till de som är omnämnda med sina riktiga namn i boken.

En annan person som är omnämnd är Carl-Michael Edenborg, förläggare på Vertigo förlag, idéhistoriker och den som driver Café Edenborg i Gamla Stan -- just där jag satt och läste Myggor och tigrar i eftermiddags. Jag tror till och med att det var honom själv jag köpte kaffe av. Han var iallafall väldigt engagerad i det senaste numret av Glänta, och när jag hade köpt den kunde jag se att Carl-Michael Edenborg var redaktör för detta numret, som handlar om droger...

Eftersom jag inte ville bli indragen i härvan av skvaller skylde jag nogsamt boken jag läste när personalen närmade sig mitt bord. Bäst att inte stöta sig med någon!

Etiketter: café, droger, Glänta, litteratur, skvaller

Jag har en bugg på min MacBook-skärm. Ja, jag menar det rent bokstavligt: det springer omkring en bladlus på skärmen just nu. Solen skiner och jag sitter på Muffin Bakery, ett kafé som jag annars inte är så väldigt förtjust i, men just nu är här härligt. Den stora uteserveringen har nu konstgräs istället för riktigt gräs, och det är nog det ända som håller med tanke på slitaget.

Här finns ett mycket unik djurliv. Förutom bladslös som upptar energi direkt från MacBook-skärmar så finns här gråsparvar och duvor som lever helt på muffins. De lämnar aldrig den 15*15 meter stora uteserveringen, här lever de hela sina liv. Parningen sker helt oblygt inför våra blickar. Efter några generationer har de nu hunnit bli så orädda för kafégäster att de äter direkt från faten även om det sitter människor kring bordet. Om ytterligare några generationer kommer de att plocka muffinsrester direkt från tänderna på oss som sitter här, likt putsarfiskar i haven och sådana där fåglar som finns på savannen. Kaféet slipper köpa tandpetare.

Andra liv man kan se här, men som inte är endemiska, är småhundar och barnvagnsbäbisar. Båda dessa arter är små däggdjur som vårdas ömt av kvinnor i trettioårsåldern. Den ena hålls kopplad, den andra hålls instängda i små burar på hjul. Störst av alla djur på uteserveringen är de så kallade gästerna. De lever av caffé latte och muffins och är annars speciella på det viset att de är kallblodiga. På uteserveringen värmer de dock upp sitt blod till farligt höga nivåer i det starka solljuset.

Nä, varför ska man lämna stan om man är intresserad av djur och natur? Det har jag aldrig förstått.

Etiketter: barn, biotop, bladlöss, café, endemism, fåglar, hundar, kaffe, Kungsholmen, sol, sommar, zoologi

Det går snabbt att komma in i en viss lunk. Vår söndagslunk är för närvarande att gå på visningar på eftermiddagen och idag hann vi med tre stycken. Alla tre hade något som var väldigt bra. Den första lägenhetens planlösning, med genomgående klädkammare bland annat, var utmärkt, men utsikten var helt enastående: Stadshuset som speglade sig i Riddarfjärden och hela Stockholm kändes greppbart! Tyvärr var huset lägenheten låg i väldigt tråkigt. Vi har faktiskt passerat det tidigare och spontant sagt: i ett sådant hus vill vi aldrig bo. Den andra lägenheten låg i ett vackert gammalt hus på en bra adress och hade fina detaljer och ett snyggt kök. Men planlösningen och utsikten från den andra lägenheten hade vi gärna haft med oss. Den tredje och sista lägenheten hade också en fin planlösning, men det som tog andan ur en var takhöjden. Sedan fick man skrämselhicka när man insåg att alla som gick förbi på trottoaren utanför fönstret tycktes titta in. Man skulle snabbt bli en kändis i kvarteret, det var nästan som att bo i ett skyltfönster.

På lördagen hann vi med att både gå på en trevlig födelsedagsfest och att gå på en bra konsert. Vi smet iväg från festen en stund för att hinna se Storsiens spelning på Kafé 44, till stöd för Palestina och Västsahara.


Storsien, Live på Kafé 44



Storsien, live på Kafé 44

Tack vare Wikipedia fick jag idag lära mig vad Storsien var i svensk historia... Alltid lär man sig något!

Etiketter: anarki, café, fest, foto, musik, Storsien

Det var vackert väder i förmiddags och jag bestämde mig för att ta en promenad med kameran. Riktningen blev slumpmässig och jag hamnade på Lilla Essingen. Mycket har hänt på den ön sedan jag flyttade hit. En hel mängd nya fina hus har byggt upp och man kan inte känna igen sig längre.


Nya hus på Lilla Essingen

I det andra huset från vänster på bilden, ett vitt hus, ligger ett litet café som heter Molto Espressobar. Skrev jag café? Förlåt, det är inget "café", det är en "espressobar". Det står så på en förklarande skylt på disken. Det betyder tydligen också att man måste komma och hämta sin kaffe eller sin smörgås vid bardisken när de ropar ut att den är klar.

Det var ett par i femtioårsåldern före mig i kön. När de beställde sade tjejen bakom disken att det skulle dröja 10 minuter, de hade så många saker i kö redan. Paret valde att gå. Hur skulle jag göra? 10 minuter var ju säkert något de bara högg till med, så lång tid kan det ju omöjligt ta att få en espresso tänkte jag. Så jag valde att beställa en enkel espresso.
-- Det är tio minuters väntetid ungefär, sade tjejen i kassan. Hoppas du har tålamod.
-- Jodå, svarade jag, om jag inte har tålamod så får jag väl lära mig.
Jag betalade 15 kronor och gick och satte mig vid fönstret. Det var ganska många som satt utomhus i solen, men jag var tunt klädd och valde att stanna inne. Fem minuter gick. Jag bläddrade i en gammal tidning som låg där, från oktober 2006. Tio minuter gick, fortfarande ingen enkel espresso. När jag läst ut det tråkiga prylmagasinet jag hittat så hade det gått tjugo minuter. Då gick jag och ställde mig vid espressobardisken för att kolla vad som hände.
-- Har ni glömt min enkla espresso? frågade jag.
-- Nä, den kommer snart!
Två minuter senare fick jag min enkla espresso. Fem sekunder senare hade jag druckit upp espresson och lämnade caféet, förlåt, espressobaren...

I Italien säger baristan "subito" när man beställer en espresso. Kanske ett ord att slå upp för personalen på Molto Espressobar? Om ni har ont om tid kan jag berätta att det betyder "genast".

Etiketter: café, espresso, Lilla Essingen, stress, tålamod