Fakta ur en undersåtes liv

Det är midsommarnatt och fest i hela Sverige. Jag befinner mig hos min svärmor och svärfar i Halmstad på deras traditionella midsommarfirande. Vi pratar stor fest här, långt över hundra gäster, vissa klädda i folkdräkter, levande musik hela dagen och nu när klockan närmar sig midnatt har förstärkarna slagits på och ett proffsigt band spelar på verandan, i denna sekund Dolly Partons Nine to Five. På andra våningen inne i huset, bakom en stängd dörr sitter jag på sängen och bloggar. Bredvid mig på sängen ligger min son och sover. Vi försökte ha honom med på festen, men han var så trött, så trött och lyckades ändå inte sova på grund av allt ljud och allt som hände omkring honom. Det enda att göra var att gå upp och lägga honom, och jag kan ju inte lämna honom ensam här, så jag har läst en stund och nu plockat fram datorn. Det hade jag inte trott för ett år sedan, på förra midsommarfirandet!

Etiketter: barn, fest, midsommar, musik, sömn

-- Äh, kom igen farsan, du är ju stenålders!

Jag kan redan föreställa mig vad min son kommer att säga till mig när han blir äldre. Just nu är jag särskilt mottaglig för den typen av kritik eftersom jag läser en bok från 1350 (Decamerone av Giovanni Boccaccio) och lyssnar på musik från 1603 (Den fjärde boken med madrigaler, av Claudio Monteverdi). Musiken är ju 250 år yngre än boken, men är ändå över 400 år gammal.

Så vad ska jag svara sonen när han kommer med dylika pikar?

-- Gammal är äldst, min son...

Etiketter: kanon, litteratur, musik

I USA syns kopplingen mellan musik och kaféer tydligt. Starbucks ger ut skivor (Sonic Youth!) och samarbetar med Apple om försäljning av mp3-låtar till iPhones och iPods. Här hemma noterar jag ett annat samband när jag köpte ett mp3-album på classiconline.com: kostnaden för ett mp3-album närmar sig priset för en caffè latte! 6,99 dollar kostade musiken mig, och med dagens dollarkurs motsvarar det ungefär 42 kronor. Värt att notera är att musiken är DRM-fri och att jag fick med CD-häftet som en PDF-fil. Kommer vi att beställa caffè latte över nätet snart?

Etiketter: caffè latte, kafé, musik

Det är Lucia, och i gallerian i Kista Centrum sjöngs och marcherades det med Ku Klux Klan-liknande kläder. Vackert så. Men det var en helt annan sång som riktigt fällde mig idag, när jag gick tillbaka till jobbet efter lunchen i gallerian. I min iPod sjöng Cecilia Bertoli Opera Proibita. Först gick jag rakt i riktning mot kontoret, men när jag hörde musiken så drev jag iväg en smula och plötsligt hade jag tagit in på en avtagsväg. Hon sjöng en trehundra år gammal aria, från tiden när opera var förbjuden musik i Rom och kvinnliga sångerskor inte fick sjunga offentligt. Nu sjöng hon för mina öron och jag tog längre och längre omvägar och när hon sjöng Come Nembo Che Fugge Col Vento av Händel insåg jag att jag befann mig ute på ett fält. Som Nembo som flydde med vinden -- ungefär så tror jag arians titel kan översättas till svenska.

Riktigt hur det gick till för mig att komma tillbaka till kontoret kan jag inte redogöra för. Nu ska jag snart gå hem, och jag undrar om jag vågar lyssna på hennes sång då också, eller om hon likt en siren kommer att leda mig på farliga villovägar...

Etiketter: galleria, Kista, Ku Klux Klan, Lucia, musik, opera

Ofta hör jag gnäll om att man får så lite mat när man går på fina restauranger. Jag tycker sällan det stämmer, men i fredags hade jag faktiskt lite otur.

L. och jag skulle gå på Folkoperan och se Rickard Wolffs program "För kärleks skull" -- han sjunger kärlekssånger helt enkelt. Föreställningen började kl. 19.00, vilket gjorde att vi tvekade mellan att äta innan eller efter föreställningen. Vi valde att äta innan. Klockan halv sex kom vi till Folkoperan, men restaurangen var full och vi hade ingen bokning -- att den var full så tidigt måste så klart bero på att många var i samma sits som vi och passade på att äta innan föreställningen. Nåväl, vi fick en plats i baren en trappa ned.

På menyn fanns det inget vegetariskt, men personalen påpekade att jordärtskocksoppan (115 kronor) kunde serveras utan musslor och löjrom. OK, tyckte jag, om jag kan få lite bröd till. Inga problem, blev beskedet. L. valde istället att beställa dagens husman som var köttbullar med potatismos, brun sås och rårörda lingon -- fast utan köttbullar. Inga problem. Jag drack en liten öl (typiskt för den här kvällen när jag tänker efter) och L. drack en läsk.

Så kom maten. L. fick en ordentlig portion, säkert större än vad vi skulle fått om vi beställde samma mat i korvkiosken runt hörnet. Men portionen jag fick gjorde mig snopen: soppan serverades i en crème brûlée-skål som rymde omkring 2 deciliter! Till det fick jag fyra små skivor med bröd, nybakat och gott bröd men serverat utan smör eller någon röra.

Snabbt slukade jag maten och insåg att jag inte skulle bli mätt på så lite. Vi hörde oss för om desserter. Jodå, de hade några olika desserter. L. beställde panna cotta och jag crème brûlée. Visst, jag skulle väl kanske inte bli helt mätt, men med lite crème brûlée i magen skulle det nog gå att uthärda.

Återigen utspelar sig samma scenario: L:s panna cotta var ordentligt stor, en mindre skål med läckerheter (för den som kan äta gelatin). Min crème brûlée serverades inte i samma slags skål som soppan utan i en ännu mindre skål. L. och jag letade efter ord för att beskriva storleken på skålen och det första ordet L. kom att tänka på var "fingerborg". Riktigt så liten var den dock inte, den var nog stor som två eller tre fingerborgar, men jag var om möjligt ännu mer besviken nu.

Tyvärr medgav inte tiden att vi gick till korvkiosken runt hörnet (men där hade vi nog blivit betydligt mättare för de 339 kronor som vi betalade), så jag köpte istället en chokladkaka som jag åter under föreställningen och sedan ett glas med chilinötter i pausen. På så sätt klarade jag mig tills föreställningen var över och vi kunde stanna till vid korvkiosken.

Rickard Wolff? Han var jättebra, jag gillade särskilt när han sjöng Edith Piafs sånger.

Etiketter: ekonomi, Folkoperan, mat, musik, Rickard Wolff, sång

Som många andra laddar jag ibland ned musik från nätet. Varför? Därför att det är billigt och bekvämt. Bekvämt? Är inte det bara ett svepskäl? Nej, inte alls. Nu blir det vanligare med bra sajter där man kan köpa musik online och ladda hem som mp3-filer -- i hög kvalitet (320 kbit/s) och utan kopieringsskydd. Jag märker att det börjar bli bekvämare att köpa musik än att leta upp och ladda hem den. Det beror så klart på vilken musik man letar efter. Topplistemusiken är lätt att hitta och ladda hem, men om man är ute efter något mer ovanligt är det svårare. Och när man väl hittar det och börjar laddar hem det kan man inte vara säker på att man får hem allt innan nedladdningen avbryts, och även om allt laddas ned så vet man inget om kvaliteten eller om man verkligen får vad man tror att det är.

Idag vill jag rekommendera Deutsche Grammophons nya webbutik. Jag köpte J.S. Bach: Sonatas and Partitas med Nathan Milstein. Ett tips bara: prislappen är densamma oavsett om du väljer att betala i euro eller dollar... Vem väljer euro då?



Andra ställen jag handlat musik på är Bleep (elektronisk musik) och Dotshop.se (samlade nordiska independentbolag).

Etiketter: Bach, Internet, musik

I lördags kväll lyssnade jag på en konsert med Jackie-O Motherfucker, som spelade på Debaser. Är de bekanta? Jag kände inte till dem innan, men beskrivningen lät intressant. På Wikipedia kan man läsa att deras musik hämtas från flera olika genrer, såsom drone, frijazz och space-rock. Det var nog att Sonic Youth nämndes i informationen från Debaser som blev avgörande: det här kanske kunde vara något? Jag gick dit.


Jackie-O Motherfuckers centralgestalt, Tom Greenwood, i en Mayhemtröja.



Effektkontrollerna på scengolvet var kanske de viktigaste instrumenten.




Hårda rockers kan ha svårt för experimentell musik visade det sig...

Så vad tyckte jag? Jovars, de var intressanta. De spelade nog i omkring en och en halv timme och hann med cirka tre låtar. Minst två iallfall, för vid ett tillfälle blev det tyst och de sprang ifrån scenen för att hämta mer öl. Men den hypnotiska känslan som kan infinna sig i sådan här musik uppstod aldrig den här kvällen tyvärr. På MySpace låter de ganska konventionella och så trista var de iallafall inte.

Etiketter: musik

Åter i Stockholm efter en helt Internetfri vecka i Toscana. Vi har haft det riktigt skönt och har hunnit se en hel del små byar i bergen. (Jag får kanske anledning att återkomma till resan i senare inlägg). En av höjdpunkterna var iallfall när vi reste till Sant'Antimo, strax utanför den berömda vinstaden Montalcino. Det är en gammal kyrka från 700-talet som tillhör ett kloster (för mer information, se deras utförliga men förvånansvärt pratiga hemsida), och de brukar spela gregoriansk körmusik från någon CD i kyrkan när det inte är gudstjänst. När vi kom dit vid skymningen hörde vi musik och satte oss i kyrkbänken för att lyssna tillsammans med andra som också satt där. Efter ungefär 20 minuter så ville jag se mig omkring mer i kyrkan och började gå fram emot koret, men när jag kom nära såg jag till min stora förvåning att det var en riktig kör som stod dold från kyrkorummet och sjöng så vackert! Jag gick tillbaka till L och vi fortsatte att lyssna, nu ännu mer uppskattande. Vid klockan halv sju skulle vespern börja, så då smet vi lite diskret innan prästen hann spänna ögonen i oss.


Sant'Antimo, som den såg ut när vi gick innan vespern.

Etiketter: Italien, musik, religion, semester, Toscana

Pop Dakar på universitetet igår bjöd på ganska få positiva överraskningar på Stora scenen. Den hemlige gästen var Orup; Laakso imponerade inte på mig och Zeigeist var bara en ytlig show... Nä, det var istället tältet, där den mer elektroniska musiken spelades, som var kul. Allra bäst gillade jag den sista akten, med Riot in Belgium (provlyssna på en av låtarna från igår, av Zombie och Tiga, otroligt bra!).


Orup, den hemlige gästen



Zeigeist: mer show än musik



Dekorationerna var fina


Tältet med elektronisk musik var bäst

När man hör ordet Paris-Dakar då tänker iallafall jag på öken. Och öken var precis vad golvet i tältet måste kallas: det dammade upp rejält från alla som dansade och jag har varit helt svart in näsan hela dagen idag och har lite kvardröjande hosta fortfarande.

Etiketter: dans, musik, Pop Dakar, Stockholms universitetet, öken

Det är nu mer än en vecka sedan jag blev informerad om att hotellet som hittat min iPod skulle skicka den med post till mig. Ännu har inget hänt. Jag saknar min musik!

Igår fick jag mig dock lite musik till livs när jag gick till Stockholmsterassen, ovanpå Kulturhuset. Där var en "battle" mellan Club Killers och Topaz Soundsystem (som tycks bygga om sin hemsida för närvarande). I pass om 30 minuter turades de om att spela skivor och föra oväsen. Vilket gäng skulle vinna publiken gunst? Patrik Arve skulle agera domare.

Topaz Sounds imponerade på publiken genom att spela upp specialinspelningar de gjort för den här kvällen, med kända artister som Carola och Dogge. De visade även musikvideos på scenen, med med många tjejer som skakade på rumpan i små, små bikinis.


Topaz Sound

Club Killers svarade med levande instrument och spex på scenen.


Club Killers, med support från Aqua Man till höger.

Förutom Aqua Man ställde de till med en pervers orgie på scen av sällan skådat slag. En nästan naken sjöman tejpade ihop valda delar av publiken med uppblåsbara delfiner, kramdjur och jultomtar. Med denna perversa hög av fantasiskapelser kunde han sedan tillfredställa sina djuriska lustar...


En halvnaken sjöman har orgie på scen. Tips: klicka på bilden för att
se den i ett större format.

Hur gick det då till slut? Jo, Club Killers vann kampen, trots att ljudteknikerna tycktes favorisera Topaz Sound genom att ge dem högre volym.

En lustig detalj under kvällen var att jag träffade en av de tjejerna som serverat mig god espresso på morgnarna. Hon kände igen mig och gav mig några knappar till stöd för Club Killers ("Topaz smells like baboon ass!"). Men det var inte förrän vi träffades en stund senare och pratade igen som jag förstod att hon är tjejen som sjunger i Club Killers, Anna Maria Espinosa. Jag har ju sett henne på scen många gånger, men aldrig känt igen henne... Mitt dåliga ansiktsminne visar sitt fula tryne igen.


Anna Maria Espinosa

Etiketter: foto, Kulturhuset, musik, orgier, sjömän

OK, jag inser att midsommar är ett passerat kapitel nu, så jag väljer att summera det väldigt kort, eftersom jag lovat det tidigare. Det hela summeras kanske bäst i en bild från festen.


Midsommarfirande i Halmstad

Jo, jag var förvånad. Här fanns alltså en ficka kvar där traditionerna tycks obrutna, där människor -- gamla som unga -- faktiskt dansar på midsommarafton. Det kan ju ha haft med kvaliteten på musikerna att göra: ett proffsigare gäng kan man nog inte hitta på någon äng på midsommarafton!

Det här året nöjde jag mig med att fotografera aktiviteterna -- kameran räddade mig från dansen så att säga. Kanske provar jag ett annat år? Sedan rullade det på med mat, dryck och levande musik fram till halv sex på morgonen.

Etiketter: dans, fest, Halmstad, midsommar, musik

Det går snabbt att komma in i en viss lunk. Vår söndagslunk är för närvarande att gå på visningar på eftermiddagen och idag hann vi med tre stycken. Alla tre hade något som var väldigt bra. Den första lägenhetens planlösning, med genomgående klädkammare bland annat, var utmärkt, men utsikten var helt enastående: Stadshuset som speglade sig i Riddarfjärden och hela Stockholm kändes greppbart! Tyvärr var huset lägenheten låg i väldigt tråkigt. Vi har faktiskt passerat det tidigare och spontant sagt: i ett sådant hus vill vi aldrig bo. Den andra lägenheten låg i ett vackert gammalt hus på en bra adress och hade fina detaljer och ett snyggt kök. Men planlösningen och utsikten från den andra lägenheten hade vi gärna haft med oss. Den tredje och sista lägenheten hade också en fin planlösning, men det som tog andan ur en var takhöjden. Sedan fick man skrämselhicka när man insåg att alla som gick förbi på trottoaren utanför fönstret tycktes titta in. Man skulle snabbt bli en kändis i kvarteret, det var nästan som att bo i ett skyltfönster.

På lördagen hann vi med att både gå på en trevlig födelsedagsfest och att gå på en bra konsert. Vi smet iväg från festen en stund för att hinna se Storsiens spelning på Kafé 44, till stöd för Palestina och Västsahara.


Storsien, Live på Kafé 44



Storsien, live på Kafé 44

Tack vare Wikipedia fick jag idag lära mig vad Storsien var i svensk historia... Alltid lär man sig något!

Etiketter: anarki, café, fest, foto, musik, Storsien