Fakta ur en undersåtes liv

Det är Lucia, och i gallerian i Kista Centrum sjöngs och marcherades det med Ku Klux Klan-liknande kläder. Vackert så. Men det var en helt annan sång som riktigt fällde mig idag, när jag gick tillbaka till jobbet efter lunchen i gallerian. I min iPod sjöng Cecilia Bertoli Opera Proibita. Först gick jag rakt i riktning mot kontoret, men när jag hörde musiken så drev jag iväg en smula och plötsligt hade jag tagit in på en avtagsväg. Hon sjöng en trehundra år gammal aria, från tiden när opera var förbjuden musik i Rom och kvinnliga sångerskor inte fick sjunga offentligt. Nu sjöng hon för mina öron och jag tog längre och längre omvägar och när hon sjöng Come Nembo Che Fugge Col Vento av Händel insåg jag att jag befann mig ute på ett fält. Som Nembo som flydde med vinden -- ungefär så tror jag arians titel kan översättas till svenska.

Riktigt hur det gick till för mig att komma tillbaka till kontoret kan jag inte redogöra för. Nu ska jag snart gå hem, och jag undrar om jag vågar lyssna på hennes sång då också, eller om hon likt en siren kommer att leda mig på farliga villovägar...

Etiketter: galleria, Kista, Ku Klux Klan, Lucia, musik, opera