Fakta ur en undersåtes liv

För snart ett dygn sedan badade jag i Finnträsk.

Det var i Finnträsk som Henrik och Nina gifte sig, så det blev till att flyga till Norrland för att vara med. Finnträsk ligger mellan Skellefteå och Piteå, några mil in i landet från Byske. (Titta t.ex. på den här kartan från hitta.se. Ovanför kartan står det "Observera att adressens position på kartan nedan kan vara felaktig" -- hur trovärdigt är det? Och det visar sig mycket riktigt att den blå punkten som ska markera kyrkan är felplacerad i det här fallet, ty Finnträsk kyrka hittar man längre till vänster på kartan).

Lördagens program var i korthet så här för min del: resa till Finnträsk, fotografering av brudparet, vigsel och slutligen bröllopsfest. Festen var riktigt kul och som jag ibland gör så smet jag iväg en stund vid två-tretiden på natten för en promenad. Dimman låg så vacker över träsket, så jag kunde inte riktigt motstå tanken att bada. Vattnet var nog omkring tjugo grader men luften betydligt kallare: omkring sex-sju grader.

Söndagen var en dag av återhämtning, men jag hann med ytterligare ett dopp också, den här gången i Byske havsbad.

Tack Henrik, Nina och alla andra inblandade för ett trevlig bröllop!


Ni får inte se någon riktig bild på brudparet, åtminstone inte än. Det är många timmars arbete kvar med att gå igenom alla bilder och välja ut vilka som är bäst och så vidare. Men den här bilden kan jag iallafall bjussa på!

Jag tycker inte om att packa, men nu är jag där igen. Denna gången är det visserligen för en väldigt kort resa -- en övernattning -- men likväl kan jag bara inte få det gjort. Väskan ligger här på golvet bredvid mig, öppen och opackad, mitt bland en massa saker som jag måste ha med mig. Det är mest fotoutrustning som jag ska packa ned, plus en handduk och lite toalettartiklar. Men det kan ju vara något mer...

Nu har jag semester! Hurra! Tre veckor, semester varje dag...

Det är fortfarande några minuter kvar på Christers födelsedag. Jag undrar när det ska komma fler inlägg på hans blogg om utvecklandet av programmet What's Running?

Igår kom jag på en feature som vore trevlig att ha i det programmet. Ibland händer det ju att man vill radera eller redigera en fil, men när man försöker göra det så säger Windows att filen är låst och att den inte kan ändras just nu. Då är det inte alltid glasklart vilket det andra programmet är som håller i filen. Det skulle What's Running kunna visa. Alla filer som är låsta för närvarande skulle kanske kunna listas alfabetiskt så att man kan hitta det progammet man är intresserad av, och sedan kan man se alla program som låser filen för närvarande. Kanske något för nästa release?

Fast Christer är upptagen med mycket annat vet jag, och han är småbarnspappa, och han har dessutom semester. Grattis på födelsedagen Christer!

När jag skulle bada natten till idag vid mitt speciella ställe nere vid Norr Mälarstrand låg där två uteliggare under ett täcke. De var uteliggare i ordets bokstavliga betydelse -- de låg ute, om än under ett täcke. De sov inte utan pratade med varandra.

Jag fick istället smyga ned i vattnet femtio meter närmare Rålambshovsparken. Det gick bra det också, fast stenarna vid mitt ställe är helt perfekta och så bra kan det aldrig blir någon annanstans någonsin!

Min lägenhet ligger en halv trappa upp från gatan. Klockan ett i natt hör jag en kvinnoröst utanför rullgardinen i mitt fönster, som säger mitt namn:
- P.?
Jag tvekar. Vände det sig till mig? Klockan är ju ett på natten. Nä, det var nog inte mig rösten var ute efter. Jag har lampan tänd och ligger och läser, för jag kan inte sova och har kapitulerat inför sömnlösheten och läser istället "Howl" av Allan Ginsberg. Eftersom rullgardinen är nere ser jag inte vem det är.
Men så hör jag det igen:
- P.? Är du vaken?

Jodå, det är mig hon ropar efter.

- Ja? svarar jag.
- Är du vaken? frågar rösten.
- Ja, jag är vaken.
- Det är B., din granne. Jag har glömt portnyckeln... Kan du öppna?

Onekligen hade det blivit ett mer spännande inlägg i bloggen om det varit ett mer romantiskt möte.

En stund senare gick jag och lade mig igen, och försökte somna igen. Men icke. Så jag gick upp igen och läste ut boken. Vid tre gick jag ned till Norr Mälarstrand och tog en simtur -- fantastiskt skönt! Och kanske var det simturen som hjälpte mig, för vid fyratiden lyckades jag slutligen somna.

Nu gäller det att hålla sig vaken på jobbet... Är det jetlag som spökar fortfarande?

På väg hem från mamma och pappa inser jag att jag behöver handla lite. Jag köper bland annat jordnötter, som ska vara ett slags belöning efter det att jag joggat. Men på väg hem från butiken passerar jag ett kafé med en lockande uteservering, och jag beslutar mig för att strunta i att jogga, åtminstone skjuta på det, och istället ta en espresso och en kaka och läsa ut min bok. Det gjorde jag rätt i, tycker jag.

Boken? "Eastern Standard Tribe" av Cory Doctorow.

[Jag firar 100 inlägg i och med detta. Undrar just om det är något att fira?]

Idag har jag avslutat inscanningen av det första fotoalbumet från mormor: 363 bilder, lite drygt 10 Gb, många timmars arbete! Det är inte alla foton som är så roliga att titta på, t.ex. är det inte så spännande med hundar som simmar i vattnet. Det spelar ingen roll att det var på 40-talet, det ser precis likadant ut idag, särskilt när fotot mest föreställer två prickar. Andra foton, som när mormor ligger och vilar på soffan, är väldigt kul. Eller när mamma är liten och bär omkring på en valp.

Det är varmt ute. Jag hade bestämt mig för att jogga i helgen. Nu skulle det bli av! Men icke. Jag har till och med glömt alla mina undanflykter, det var inte viktigare än så alltså...

Min cykel var försvunnen när jag kom tillbaka från San Francisco. Och inte bara den -- alla cyklar som stått i vårt cykelställ utanför huset var försvunna. Nu var jag inte så överraskad över att det var färre cyklar där, vi i styrelsen har pratat länge om att de gamla vrak som stått där skulle fraktas bort. De gamla obrukbara cyklarna märktes med papperslappar om att man skulle ta hand om dem om man inte ville att vi skulle föra bort dem, och det var riktigt länge sedan. Sedan hände det inte så mycket, förrän nu då.

Men min cykel? Den hade ju ingen lapp på sig, och den såg väl inte ut som ett vrak? Borta var den iallafall.

Jag ska inte berätta hela historien, den är för lång, men en f.d. granne hittade en annan gammal cykel som stått utanför vår port tidigare hos en cykelreparatör här på Kungsholmen och hon tipsade mig om att det kanske var där min cykel hamnat. Men icke. Jag lärde mig dock att det inte var styrelsen som agerat och fixat cyklarna till reparatören, utan det var ett privat initiativ från en äldre man i vår förening. Initiativrikt! Tyvärr blev jag inte klokare på var min cykel tagit vägen efter att ha pratat med den äldre mannen...

Synd, cykeln var visserligen inte i perfekt kondition, men den hade säkert hållit en eller två säsonger till. Jag skulle sakna den.

Så gick jag då till Kafé Kajak idag för att hitta något ställe där jag kunde stå ut med den tryckande värmen. Där fanns det skugga och det fläktade lite, och jag satt där och läste i min bok i några timmar. På vägen hem, cirka 100 meter hemifrån, runt hörnet på mitt kvarter, så ser jag en cykel som är misstänkt lik min egen. Och den är låst, med ett lås som ser ut som mitt lås -- fast den är inte fastlåst i staketet! Jag hämtade nyckeln, och mycket riktigt: det var min cykel! Hur hamnade den där? Det förblir en gåta.

Jag kan konstatera att det tycks som om saker försvinner för mig just nu, men de kommer också tillbaka. Lustigt!

OK, jag märkte att mitt förra inlägg var lite gnälligt, och jag har skäl att revidera min uppfattning något. Jag tog nämligen en liten kvällspromenad och såg att det inte var helt mörkt i norr, även om klockan var mycket. Det är ju iallafall ljusare än i de flesta andra städer att tala om.

Så, efter den nyanseringen vill jag leverera lite religionskritik: varför ska det spelas musik sjungas halleluja på hög volym i Rålis en vacker dag som denna? Det är ju inte ens söndag...

Det är tio minuter till midnatt, men det är redan mörkt ute. Är det inte här i Stockholm, Sverige, som solen ska skina sent på natta? Jag är lite besviken... Jag vill ha sol, nu!

Lejonet & Björnen säljer glass med texten "INGA KONSTIGHETER. BARA GLASS" vilket har uppmärksammats i bloggosfären. Det påminner mig om en smörgås som British Airways serverade mig på flyget över Atlanten. Det var en smörgås med äggsallad, med följande innehållsförteckning:

Black pepper batch roll (42%) (wheat flour, water, soft roll concentrate (dextrose, hydrogenated palm oil, emulsifiers: E471 , E472e, wheat flour, maltodextrin, flour treatment agent: E3OO), yeast, sugar, black pepper, salt), hard boiled egg (29%) (contains acidity regulators: E33O, E331), tomatoes (11%), iceberg lettuce (7%), mayonnaise (7%) (rapeseed oil, pasteurised whole egg, non-brewed condiment (water, acetic acid), water, sugar, salt, mustard flour, stabilisers: E412, E415, E41O), flora light low fat spread (3%) (water, sunflower oil, rapeseed oil, modified tapioca ararch, salt, buttermilk, emulsifiers: E471, E322, preservative: E2O2, acidity regulator: E33O, vitamin E, vitamin B6, flavouring, colour: E16Oa, folic acid, vitamins A, D and B12)

Imponerande!

Listan på tillsatser med E-nummer blir ganska lång:
E16Oa, E2O2, E3OO, E322, E33O, E331, E41O, E412, E415, E471, E472e

Inte ens de hårdkokta äggen var bara hårdkokta ägg, de innehöll ju även surhetsreglerande ämnen (E33O och E331).

Fast jag tar hellre en löjligt lång lista över ingredienserna än ingen förteckning alls, för då blir det ju iallafall uppenbart absurt. Men när man sitter på ett flygplan kan man inte välja att köpa en annan smörgås, det är bara att tugga och svälja...

Hur det smakade? Okej. Jag läste innehållsförteckning först efteråt.

Nu är det en vanlig vardag. Jag är tillbaka i Stockholm och har egentligen bara gjort två saker sedan dess: träffat L och jobbat. Nu har L rest till "stan" (som hon säger om en fjärran liten stad), och jag sitter framför datorn i kalsongerna. Skönt. Sånt kan jag ju inte göra när hon är med, då gäller det att hålla en anständig nivå.

Egentligen borde jag tvätta all smutstvätt, egentligen borde jag betala räkningar och läsa posten, egentligen borde jag diska och plocka undan allt skräp jag dragit med mig hem. Men det vill jag inte just nu. Nu vill jag äta popcorn och kolla på mina foton. Jag vill lyssna på P1 och läsa DN. Jag vill kolla på mina foton och ta kvällsdopp.

De senaste gångerna jag flugit till eller inom USA har det alltid varit något nytt och spännande med säkerhetskontrollerna:

* Jag har fått ta av mig skorna när jag går igenom metalldetektorn

* Jag har blivit noga genomsökt och kroppsvisiterad sittande på en stol med benen sträckta rakt framåt i luften. Fötterna fick inte vila på golvet.

* Man har lagt min kabinväska på ett bord och sedan dragit en lapp långsamt fram och tillbaka över väskan. Lappen har sedan matats in i en maskin som efter viss tvekan tände en grön lampa.

Den här gången var jag också med om något nytt, på hemresan. Jag ombads kliva in i något som såg ut ungefär som en duschkabin. Väl inne stängdes dörren bakom mig och det kom två-tre kraftiga och snabba luftstötar. Sedan dröjde det 20 sekunder innan en grön lampa tändes och dörren öppnades igen.

Vad ska de hitta på nästa gång?

Det är tiden efter lunch som är värst. Jag skulle inte ha några som helst problem att luta hakan mot skrivbordet och sova en timme eller två nu. Ögonen känns som gjorda av bly. Igår försökte jag häva tröttheten med kaffe, med följden att jag överdoserade och fick ont i magen istället...

Mitt bagage fastnade i London på vägen hem, men British Airways levererar väskan hem idag. De ringde i morse kvart över sju när jag fortfarande var ganska sömning och lät mig välja mellan tre olika tider för leveransen: 8-12, 13-18 eller 19-23. Eftersom jag jobbar var jag tvungen att välja 19-23. Betyder det att jag måste sitta hemma ikväll och vänta på dem? Trist.

Jag fick en broschyr, "Lost Luggage Wallet", med lite information ute på Arlanda. Bland annat finns där ett telefonnummer till "Lost Luggage". Skulle det inte gå att fixa så att de ringer mig 20 minuter innan de levererar väskan, så skulle jag iallafall kunna ligga nere i parken ikväll? Jag ringde telefonnumret de angivit, men hamnade istället hos Finnairs ankomstservice, där de huvudsakligen pratade finska. Så jag får hålla mig hemma ikväll helt enkelt.

San Francisco blev mycket krångligare utan mobil. Ville L till exempel att jag skulle köpa en iPod till henne eller inte? Jag fick låna J:s mobil för att höra efter, och meddela att min mobil var borta. Jodå, jag skulle köpa en iPod!

Senare sitter vi i Cole Valley och äter frukost. Då ringer T:s telefon. Någon undrar om han är J:s kompis, och han bekräftar, det stämmer, de är kompisar. Hur så? Jo, för de har hittat en mobil! Det visar sig att två tjejer åkt taxin efter oss och att de hittat mobilen. Sedan ringde de senast ringda nummer (L), som inte hade något nytt nummer till mig här i USA, men som hänvisade till J. Den snälla upphittaren av telefonen ringer då till alla med det namnet i min kontaktlista och frågar efter mig. Till slut ringer hon J som är här i San Francisco med mig -- men har har inte mobilen på! Han hänvisar dock till T på sin telefonsvarare, och därför ringer hon till T. Vilket detektivarbete!

Det blev inte sämre av att de var i närheten av vårt café. Två minuter senare kom de förbi i en bil och lämnade telefonen. Jag köpte kakor från bageriet som de fick som tack.

Life is sweet!

På mitt hotellrum har jag en teve som lite sällskap. Den slår jag på då och då eftersom jag försöker följa vad som händer i Libanon och Israel. CNN International är nog den bästa kanalen, men det säger inte så mycket. Att se på de andra kanalerna är ungefär som att bläddra igenom en tidning och bara läsa huvudrubrikerna på varje sida. När man kommit till slutet börjar man om igen. Ingen fördjupning, ingenting. På CNN International rullar samma bilder om och om igen, men de växlar iallafall inte tema hela tiden. Naturligtvis är det ofta reklamavbrott.

I ett reklaminslag ser man en kille som står vid kassan i en livsmedelsbutik. På rullbandet har han lagt grönsaker och tofu. Bakom honom i kön står en annan kille, i samma ålder, som har lagt upp ett helt berg med kött på rullbandet. Kassörskan tar upp tofupaketet och låter läsa av streckkoden. Den bakre killen med köttet ler menande mot den främre killen som ser lite osäker ut. I nästa scen ser man tofu-killen gå med bestämda steg till en bilhandlare. Han pekar ut en stor Hummer och kör iväg med den. På teven står det "Restore your manhood". Kanske något för mig?

På kvällen igår valde vi att gå ut i Mission -- det är ju fredag kväll ändå! Vi var först i en bar med målningar som påminde om de som finns på Vurma hemma i Stockholm, fast med den skillnaden att de hade mindre kläder på sig på målningarna här. Jag funderade på om de skulle hänga upp en sådan målning på Vurma om jag hade med mig en hem. Antagligen inte. Kanske skulle jag inte våga ta med den till Vurma heller. Den andra och sista baren vi var på spelade punk. Kul att få höra "California über alles" med Dead Kennedys här på plats i Kalifornien! De spelade också "Beat on the brat with a baseball bat", men jag vet inte vilka som gjorde originalversionen av den sången. Sonic Youth har ju gjort en cover av den iallafall, och denna kvällen spelade de i andra änden av stan (utsålt).

Baren stängde kl. 2, som nästan alla barer här i San Francisco. Jag skickade ett sms till L strax innan vi köpte pizza och delade på en taxi tillbaka till hotellet. Uppe på hotellrummet insåg jag att mobiltelefonen var borta... Den måste ha trillat ur byxfickan när jag klev ur taxin.

Ingen svarar när jag ringer min telefon. Hade jag väntat mig det? Jag hade iallafall hoppats att det skulle vara någon som svarade "San Francisco Taxicabs, Lost and Found Department. Can I help you?"...

Jodå, nu har jag sett två rockor nere i pölen här vid kontoret. Den ena har min kollega T döpt till Billy -- Rockabilly.

Vad bär folk för kläder på kontoret här i Redwood Shores? Det finns i princip två kategorier: jeans eller chinos. Chinos är mycket vanligare här än hemma i Sverige, och det tycks råda konsensus om att de ska vara korta -- till anklarna ungefär! Är detta så att man tydligt kan se vilka sneakers personen bär? Snyggt är det iallafall inte.

På överkroppen har de flesta t-shirt eller skjorta, helst grå, brun, beige eller vit utan mönster. De flesta har den nedstoppad i byxorna. Byxornas liv sitter ganska högt upp. Man kan spekulera i om de har varit snabbare på att ta till sig växlingen tillbaka till högre sittande midja på byxorna, eller om det beror på att de aldrig burit byxorna längre ned mot höften.

Det jag skrivit gäller vilka kläder män bär. Andelen kvinnor här är kanske 10-20%, men jag har faktiskt inte spanat särskilt mycket på dem. Just nu kan jag inte dra mig till minnes vad någon av dem har haft på sig för kläder. En annan lite lustig detalj är att jag inte kan minnas att jag sett någon i kostym eller med slips!

Ripley, den nakna katten jag fotograferade häromdagen, tycks vara något av en lokal kändis här i San Francisco. Han har en egen grupp på fototjänsten Flickr, och där kan ni se flera fotografier av honom.

Vi sitter på sjätte våningen i ett stort kontorshus söder om San Francisco. Det finns många andra hus i samma komplex och de ligger runt en liten damm/sjö som kallas "Larry's Lake" efter chefen. Flera gånger har mina arbetskamrater påstått att de sett rockor nere i sjön. Det sägs att en annan såg en haj i diket man går över när man ska till den bortre restaurangen. Ska man tro på sådant? Varför skulle det finnas hajar i dammen och bäcken? Man kommer att tänka på gamla tiders vallgravar runt borgarna i Europa... Fanns det krokodiler och hajar i dem?

Kan ni hitta någon rocka eller haj på satellitbilden? Det ser faktiskt ut som om vattnet hänger ihop med San Francisco Bay om man tittar på satellitbilden, så det kanske är sant ändå. Jag vill så gärna se en rocka eller haj jag också...

Varför är katter söta? Svar: de har päls. Det stod klart för mig efter att jag varit i en science fiction-bokhandel i Mission District igår. På dörren stod det "Ripley is IN", men vad det betydde visste jag inte riktigt. Det visade sig att de hade en katt i butiken, vid namn Ripley. Se bilderna nedan.


Ripley tar det lugnt


Ripley -- eller är det Alien?

I USA saknar jag ofta kvalitet. Det är svårt att sätta finger på exakt vad jag menar med kvalitet, men det handlar ofta om detaljer. De bygger t.ex. imponerande höga och blanka hus, men glömmer att ge dem samma fina känsla invändigt. Eller som kaféet The Coffee Bean & Tea Leaf: de gör en stor grej av att de har speciella rostningar och många olika slags goda téer -- men de serverar téet i en stor pappmugg som tar bort hela känslan. Har de någonsin provat att hälla upp té ur en riktig tékanna och att sedan dricka téet ur tunna porslinskoppar? Visst, det kanske är för mycket att begära att få det här, men stengodsmuggar kanske de kunde ordna iallafall? Tycker de verkligen det är OK att dricka té ur ett litet piphål i plastlocket på en stor mugg?!

Å andra sidan slår det mig att det finns undantag. Jag tittade idag in i en livsmedelsbutik som lite fyndigt heter Bi-Rite. Där var nästan alla produkter lokalt odlade och ursprungsmärkta, oftast också "organic" (vilket väl motsvarar vårt "ekologiskt"). På kaféet där jag åt frukost likaså. Där ligger de lite före oss, må jag säga.

Idag har jag varit på fyra olika kaféer här i San Francisco. Det var inte planerat som en kaférunda, det är först nu det slår mig att det blev så många som fyra. När jag skriver detta sitter jag på ett trist kafé downtown (The Coffee Bean & Tea Leaf) och alla andra gäster är också turister. Men de andra kaféerna har varit mer genuina. Och en det finns en uppenbar skillnad mot svensk kafékultur! På det kafé där jag åt en god smörgås idag var det ungefär tjugo personer -- och knäpptyst! Ingen pratade med någon annan, alla var där själva. De flesta satt bakom (framför?) en Mac, några bakom PC och några få bakom en bok. I Sverige går de flesta på kafé för att vara sociala och prata.

Italien vann VM! Det var galet i North Beach igår, med dans på gatorna och fest långt in på natten -- och då ska man komma ihåg att festen började redan kl. 14 lokal tid. Ölen tog slut i många barer. "Italia! Italia! Italia!" sjöng alla, och jag med dem. Jag gick bara tillbaka till hotellet för att tömma mina minneskort till kameran, det blev visst 5.5 Gb foton igår.

Flera gånger under de här dagarna på det stora amerikanska kontoret har jag stött på personer som borstar tänderna mitt på dagen. Är det vanligt? Kanske är det en ny amerikansk trend som snart kommer till Europa också? Kan det förklara jänkarnas vita helt perfekta tänder?

Kanske finns det en annan förklaring: här på kontoret finns det inga individuella toaletter. I Sverige kan man gå in på ett eget rum och uträtta sina behov -- eller borsta sina tänker. Ingen annan märker något. Här är det bås och gemensamma handfat, och då märks det såklart om någon står där och borstar tänderna.

Idag provade jag att ta tåget till kontoret. San Francisco har förhållandevis bra kollektivtrafik, så det var helt klart värt att testa. Först tog jag bussen från hotellet till tågstationen -- den biten gick fint. Sedan tåget från San Francisco till San Carlos -- den sträckan var inte heller så dum. Men sedan stod jag där, och såg Oraclebyggnaderna långt där borta i fjärran. Enligt uppgift skulle det finnas en liten specialbuss från Oracle som hämtar upp personer från tåget, men den syntes inte till. Så det blev till att promenera istället. 45 minuter tog promenaden ungefär, lika lång tid som bussen och tåget.

De som hade valt att köra bil kom hit på strax under halvtimmen. Å andra sidan är det mindre trafik än vanligt denna veckan eftersom det är 4 juli och många är lediga.

Vad glömde jag att packa?

1. Varma kläder: sommaren i San Francisco är kallare än man tror.
2. Clay till håret.
3. Nagelsax.
4. Kompass: när det är dimmigt i San Francisco kan man inte hitta solen och väderstrecken.

Första dagen på ett amerikanskt kontor. I måndags satt vi i ett konferensrum hela dagen så det räknas inte, och igår var kontoret stängt eftersom det var Independence Day. Jag sitter i en liten cubicle. Det är en mer instängd känsla än att sitta i en svensk motsvarighet.



Allt är grått eller beige. Det enda som hörs är fläktar, men de hörs ganska högt. Ett klickande ljud letar sig igenom ljudväggen också. Det låter som sekundvisaren på en klocka, men är mer elektroniskt. Vad kan det vara? Mitt skrivbord är för lågt och det tycks inte gå att höja.

I kylen finns gratis dryck. Jag och mina kollegor dricker upp allt vatten, men lämnar läsken till de övriga.

Idag är det fjärde juli, vilket är en alldeles särskild dag här i USA. På en tevekanal uttryckte de det så här i morse: "The important thing is not the fireworks you see in the sky, but what happens in your heart when you see them". Visst är det fint?

Nä, i mitt hjärta hände inget särskilt när jag såg San Franciscos utmärkta fyrverkerier från hotellbaren. Mer känslomässigt upplevde iallafall jag Italiens mål i semifinalen mot Tyskland. En och en halv timme innan avspark hade vi säkrat de allra sista platserna på Caffè Roma i North Beach (=San Franciscos Little Italy) och det blev ordentligt trångt. Vilken urladdning det blev när Italien till slut gjorde både ett och två mål! Jag blev lite hes på kuppen, men vad gör väl det?


Italien gör mål



San Fraciscos poliser försöker hålla ordning bland firande människor i North Beach

Dagens frukost, i kaféet i kontorets bottenvåning:
* Omelett på två ägg med paprika, rödlök och tomat.
* French Toast, stekt i en stekpanna

Dagens lunch, i mötesrummet:
* Kokt ris från aluminiumlåda
* Kokt ris med ägg och broccoli.
* Nudlar

Dagens mellanmål:
* Bagel med "Peter Pan creamy Peanut Butter"

Nu har jag varit i San Francisco i ungefär ett dygn, och jag pendlar mellan att gilla det och att inte gilla det.

Resan hit var lång men händelselös. Igår strövade jag omkring i North Beach, som inte alls är någon strand utan San Franciscos Little Italy. Trevligt, här tycks man kunna få en god espresso och en bra pasta.

När jag så satt där på kvällen och åt en pasta så dök ett välbekant ansikte upp: Karin. Hon hade passerat restaurangen där jag satt och sett mig, men tänkt att det var nog inte jag ändå. Nu kom hon tillbaka för att kolla om det verkligen var jag. Det var det. Världen är liten, precis som man säger. Hon var i Kalifornien på semester med familjen. Vi tog en öl tillsammans när jag och hon ätit upp våra respektive middagar på varsitt håll.

Här är vyn från mitt hotellrum. Klicka på bilden för att se den i en större version.