2007-03-30
Blir sugen på att stiga upp riktigt tidigt på lördag
Min morgon började överraskande. Vi hade en webbkonferens på jobbet som började klockan 7 på morgonen svensk tid (kl. 22 i San Francisco och 11.30 i Indien -- det är svårt att få ett globalt team att vara på möten samtidigt!), så jag fick stiga upp lite tidigare än vanligt. Istället för att åka extremt tidigt till jobbet så valde jag att bara gå hem till mig från Lovisas lägenhet. Det tar 20 minuter att gå från henne hem till mig över Västerbron, och jag började gå kl. 06.20.
Det var en vacker morgon. Trots att vi precis bytt till sommartid var det redan ljust ute. Jag valde musik med omsorg när jag gick över Västerbron: det fick inte vara något larmigt, så jag valde bort The Horrors mot en stråkkvartett av Alban Berg. Det funkade inte så bra, biltrafiken var redan alltför intensiv och stråkarnas fina detaljer försvann i trafikbruset. Jag bytte till Bachs Goldbergvariationer, och det fungerade bättre.
När jag kommit så långt över Västerbron att jag passerat Långholmen tittade jag ut över Riddarfjärden in mot Gamla Stan. Till min förvåning brast jag ut i ett spontat utrop:
-- Nej! Det är inte sant!
Solen höll precis på att gå upp. Den var ett varmt rött klot som befann sig precis mitt i Gamla Stan. Det såg ut som om Globen hade flyttats till Stortorget. Färgerna på himlen var fantastisk: från blå via gult till rosa vid horisonten. Staden utgjorde en perfekt siluett med alla kyrktorn och husfasader. Och mitt ibland allt detta: den röda solen.
Men värst av allt: jag hade inte kameran med mig! Jag brukar ju alltid springa omkring med min kamera. Men inte just idag, när jag fick en sådan vacker syn framför mig. Därför var jag inte överraskad när jag senare såg en fotograf stå på Västerbron med sin kamera monterad på ett stativ. Där kunde han ta bild efter bild, och jag fick inte en endaste.
När jag gått en bit längre var låg solen inte längre mitt i Gamla Stan, utan den var bakom Stadshusets torn. Lustigt nog hade tornet nästan perfekt bredd för att lyckas dölja solen bakom sig: man såg endast två mycket svaga ljusglimtar på varje sida. Här gjorde jag en annan intressant observation: hur fort solen rörde sig. Normalt kan man ju inte titta rakt in i solen, den är för stark. Men så här dags på morgonen gick det bra. När jag försökte täcka solen perfekt bakom Stadshusets torn blev det uppenbart att det som var en perfekt täckning i ena sekunden inte var det i nästa. Solen rörde sig stadigt mot söder. Jag var tvungen att gå lite långsamt framåt för att hålla jämna steg med solen, kanske 20 centimeter i sekunden. (Men information om hur långt det var till Stadshuset skulle det säkert gå att räkna ut exakt hur fort).
Nä, det var en enastående upplevelse som jag tyvärr bara kan berätta om med ord. Imorgon lördag borde jag stiga upp kl. 6.00 och stå beredd på Västerbron ifall samma vy erbjuds då. Fast då med kameran med mig.
Det var en vacker morgon. Trots att vi precis bytt till sommartid var det redan ljust ute. Jag valde musik med omsorg när jag gick över Västerbron: det fick inte vara något larmigt, så jag valde bort The Horrors mot en stråkkvartett av Alban Berg. Det funkade inte så bra, biltrafiken var redan alltför intensiv och stråkarnas fina detaljer försvann i trafikbruset. Jag bytte till Bachs Goldbergvariationer, och det fungerade bättre.
När jag kommit så långt över Västerbron att jag passerat Långholmen tittade jag ut över Riddarfjärden in mot Gamla Stan. Till min förvåning brast jag ut i ett spontat utrop:
-- Nej! Det är inte sant!
Solen höll precis på att gå upp. Den var ett varmt rött klot som befann sig precis mitt i Gamla Stan. Det såg ut som om Globen hade flyttats till Stortorget. Färgerna på himlen var fantastisk: från blå via gult till rosa vid horisonten. Staden utgjorde en perfekt siluett med alla kyrktorn och husfasader. Och mitt ibland allt detta: den röda solen.
Men värst av allt: jag hade inte kameran med mig! Jag brukar ju alltid springa omkring med min kamera. Men inte just idag, när jag fick en sådan vacker syn framför mig. Därför var jag inte överraskad när jag senare såg en fotograf stå på Västerbron med sin kamera monterad på ett stativ. Där kunde han ta bild efter bild, och jag fick inte en endaste.
När jag gått en bit längre var låg solen inte längre mitt i Gamla Stan, utan den var bakom Stadshusets torn. Lustigt nog hade tornet nästan perfekt bredd för att lyckas dölja solen bakom sig: man såg endast två mycket svaga ljusglimtar på varje sida. Här gjorde jag en annan intressant observation: hur fort solen rörde sig. Normalt kan man ju inte titta rakt in i solen, den är för stark. Men så här dags på morgonen gick det bra. När jag försökte täcka solen perfekt bakom Stadshusets torn blev det uppenbart att det som var en perfekt täckning i ena sekunden inte var det i nästa. Solen rörde sig stadigt mot söder. Jag var tvungen att gå lite långsamt framåt för att hålla jämna steg med solen, kanske 20 centimeter i sekunden. (Men information om hur långt det var till Stadshuset skulle det säkert gå att räkna ut exakt hur fort).
Nä, det var en enastående upplevelse som jag tyvärr bara kan berätta om med ord. Imorgon lördag borde jag stiga upp kl. 6.00 och stå beredd på Västerbron ifall samma vy erbjuds då. Fast då med kameran med mig.
Etiketter: foto, solen, Stadshuset, Stockholm, Västerbron
# posted by En undersåte @ 10:19 
