Fakta ur en undersåtes liv

Den bästa stunden på kafé är den sista timmen innan stängning. Då lugnar allt ner sig, inga nya gäster tycker det är någon idé att välja just det kaféet och jag får sitta i lugn och ro och läsa det jag läser. Personalen går och fejar lite, plockar disk och putsar glasmontern. I värsta fall öppnar de dörren för att vädra ut (och för att bli av med oss som dröjer oss kvar), men oftast är de snälla. Kravet på att handlar minskar också eftersom man inte tar upp plats från någon annan kund som skulle kunna spendera mer pengar.

Denna sköna tid fram till stängning var jag igår på mitt stamfik, men jag blev lite förskräckt när jag upptäckte att kafémarodören var där. Kafémarodören är en man som brukar hänga på kaféer runt Fridhemsplan och S:t Eriksplan -- jag har sett honom ungefär i området mellan il caffè(vid Rådhuset) och Ritorno (vid Vasaparken), men det är möjligt att hans utbredningsområde är större än så. Han är ungefär 45 år, har blont hår och ses oftast tillsammans med sin laptop. Skälet till att jag kallar honom kafémarodören är att han dels pratar med allt och alla -- även om de tydligt inte vill det -- och dels att han kan ställa sig bredvid ett upptaget bord och "vänta". När de som sitter vid bordet frågar varför han står där så förklarar han att just det bordet har ett eluttag som han behöver för sin dator, men de som sitter där "behöver absolut inte ta någon hänsyn till honom". Det slutar alltid med att de går inom två minuter. Förr satt han och kedjerökte på Kanel, men dels har ju Kanel lagts ned (snyft!) och dels är det rökförbud numera, vilket han tycks respektera.

Etiketter: Fridhemsplan, kafé, kafémarodören, S:t Eriksplan