2007-04-17
Med rumpan bar på Fridhemsplan
På tunnelbanan mellan Odenplan och S:t Eriksplan kände jag plötsligt något i baken. Jag satt där med benen i kors på väg hem från italienskan på Universitetet. Det var halvfullt i tåget.
Det var jeansbyxorna som långsamt, men väldigt tydligt, sprack i backen. Tyget gav efter och gick upp i en horisontell reva. Jag försökte spela oberörd -- ingen kunde ju se det så länge jag satt ned. Diskret försökte jag känna efter hur stort hålet blivit, men det var inte så lätt att göra diskret mitt bland alla människor.
Jag var tvungen att utgå från det värsta, det vill säga att det var ett rejält stort hål i höjd med nedre delen av skinkan. Vad hade jag för kalsonger på mig? Om de var i en avvikande färg skulle hålet synas tydligare.
Min lösning blev att stiga av bland de sista när tåget kom fram till Fridhemsplan. Jag valde att ta uppgången på Drottningholmsvägen, eftersom jag där snabbt kunde smita ner på gator som är folktommare än S:t Eriksgatan -- övre delen av Hantverkargatan, Karlsviksgatan och Pontonjärgatan brukar vara relativt glesa vid niotiden en vardagkväll.
Jag kom hela vägen hem utan att någon stirrade, tror jag. Väl hemma kunde jag konstatera att revan satt ganska turligt långt in, så det knappt syntes bakifrån även om det var 10-15 centimeter långt.
Synd på så sköna byxor...
Det var jeansbyxorna som långsamt, men väldigt tydligt, sprack i backen. Tyget gav efter och gick upp i en horisontell reva. Jag försökte spela oberörd -- ingen kunde ju se det så länge jag satt ned. Diskret försökte jag känna efter hur stort hålet blivit, men det var inte så lätt att göra diskret mitt bland alla människor.
Jag var tvungen att utgå från det värsta, det vill säga att det var ett rejält stort hål i höjd med nedre delen av skinkan. Vad hade jag för kalsonger på mig? Om de var i en avvikande färg skulle hålet synas tydligare.
Min lösning blev att stiga av bland de sista när tåget kom fram till Fridhemsplan. Jag valde att ta uppgången på Drottningholmsvägen, eftersom jag där snabbt kunde smita ner på gator som är folktommare än S:t Eriksgatan -- övre delen av Hantverkargatan, Karlsviksgatan och Pontonjärgatan brukar vara relativt glesa vid niotiden en vardagkväll.
Jag kom hela vägen hem utan att någon stirrade, tror jag. Väl hemma kunde jag konstatera att revan satt ganska turligt långt in, så det knappt syntes bakifrån även om det var 10-15 centimeter långt.
Synd på så sköna byxor...
Etiketter: Fridhemsplan, mode, pinsamt, rumpa
# posted by En undersåte @ 10:25 
