Fakta ur en undersåtes liv

Vad var det som fick den bestulne tysken att välja just honom? Var det på grund av hans avvikande klädsel? Runt omkring honom på golvet i avgångshallen på Gare du Nord i Paris satt ungdomar med stora ryggsäckar, klädda i t-shirt och jeans eller lediga kortbyxor med fickor. Tågluffare. Med en blå randig linneskjorta nedstoppad i bruna byxor såg han kanske lite ordentligare ut, dessutom saknade han ryggsäck. Det var iallafall honom som tysken vände sig till:
- Sprechen Sie Deutch?
Jo, det var han ju tvungen att medge, lite tyska förstod han allt. Efter en vecka i Paris med franska surrande i öronen framstod tyska som väldigt enkelt, nästan som svenska.
- Ja, jag kan tyska, svarade han.
- Vad skönt, du är den första jag hittar som talar tyska!
Tysken var själv relativt propert klädd: jeans och nedstoppad skjorta. En utmärkande detalj var de tjocka svarta bågarna på glasögonen han bar. Tysken fortsatte:
- Jag har råkat ut för ett problem. Min bil blev stulen här i Paris och i den hade jag allt: biljetter, pengar, packning och min mobil. Egentligen var jag här på en affärsresa, men nu kan jag inte ta mig hem till München...
Han studerade tysken noga. Samtidigt som han gjorde det insåg han att tysken förstod att det var precis vad han gjorde: synade honom. Var han trovärdig? Var det sant? På vilket sätt ville han blanda in honom?
- Har du anmält det till polisen? frågade han.
- Jo, jag har så klart polisanmält allting, men de kan inte hjälpa mig med pengar till en biljett hem. Har du några pengar? Jag behöver bara så att det räcker till en resa till München, mitt kontor kommer att ersätta dig och ge en liten bonus, inga problem. Lämna namn, telefonnummer och e-postadress så hör jag av mig imorgon och betalar så fort det går.
Han fortsatte granska tysken. Det såg ju ut som en vanlig människa, ingen han varken skulle misstro eller hysa någon extra tillit till under normala omständigheter. Hans tystnad fick tysken att fortsätta:
- Tåget till München går från Gare d'Est, det lär ligga ganska nära här.
- Jo, det är på promenadavstånd, sade han eftersom han visste hur nära det låg.
Han stack handen i fickan och tog upp sin sedelklämma.
- Se här, jag har bara 10 euro. De ska räcka för mig imorgon i Hamburg. Jo, jag har ju lite mynt också, men det lär inte räcka till en biljett till München...
- Du kanske har ett kreditkort?
Han försökte satta sig själv in i tyskens situation. En gång hade han själv blivit bestulen på sitt kreditkort, i Bratislava, när han reste ensam. Som väl var hade han haft lite pengar kvar som räckte till enkel mat i en butik, och hade redan betalat hotellet och bussen till flygplatsen. Tänk att stå så här på järnvägstationen och behöva be främmande människor om hjälp! Hade han inte själv ofta sagt att man måste kunna lita på människor? Att man kanske riskerade att bli lurad någon gång, men att det var värt det i det långa loppet?
- Tyvärr, jag har inget kreditkort...
Han stirrade tysken i ögonen. Nu var det tysken som fick försöka syna hans bluff. Han fortsatte:
- Kan du inte ringa någon och be dem köpa en biljett åt dig över Internet?
- Min mobil blev ju stulen.
- Kan du inte få ringa ett samtal från polisen?
- Jag fick bara ringa ett enda samtal, och det var för att spärra mitt stulna kort.
Han tvekade lite. Varför var då mannen här på Gare du Nord om hans tåg till München skulle gå från Gare d'Est? Tåget han väntade på skulle ju till Hamburg och Berlin, det kunde inte vara svårt att hitta tysktalande personer häromkring. Men ingen av dem skulle med samma tåg som den bestulne tysken.
- Tyvärr, jag beklagar, men jag kan inte hjälpa dig. Jag hoppas det löser sig för dig!
Mannen tittade vädjande på honom en kort stund, sade sedan tack och gick därifrån. När han några minuter senare gick till spår 11 såg han en ny person lyssna på tyskens berättelse.

Liggvagnen till Hamburg hade vissa tekniska problem. Dels läckte det regnvatten från taket: två gånger kom det några överraskande deciliter från lampan i taket, till både munterhet och förstämning bland passagerarna. Det andra problemet var att läslamporna bara fungerade tidvis. Han lade sig på sin brits och läste, det fanns inte så mycket annat att göra, men han fick ta långa pauser när det var helt mörkt i kupén. Innan han gav upp för natten hade han på så vis hunnit läsa ut Nya författarskolan av Göran Hägg. Nå, några av råden kan man säkert ha nytta av i framtiden, tänkte han och släckte läslampan för natten.

Etiketter: bluff, hjälp, nöd, Paris, polis, stöld, tysk, tåg