Fakta ur en undersåtes liv

Jo, jag fotograferade ju en del under tiden i London och Paris. Tyvärr har jag inte haft så stora möjligheter att dela med mig av bilderna. Men här kommer iallafall tre bilder, som alla föreställer fordon.


Tour de France, i London. Kan man se om killen är dopad?



Jag är lite imponerad av fransmännen: de envisas med militär-
parader den 14 juli. Hur kan de ta det på allvar?



Lånecyklarna i Paris blev snabbt en succé. Så här ser de alltså ut.

Etiketter: bil, cykel, fordon, foto, London, militärer, parad, Paris

Vad var det som fick den bestulne tysken att välja just honom? Var det på grund av hans avvikande klädsel? Runt omkring honom på golvet i avgångshallen på Gare du Nord i Paris satt ungdomar med stora ryggsäckar, klädda i t-shirt och jeans eller lediga kortbyxor med fickor. Tågluffare. Med en blå randig linneskjorta nedstoppad i bruna byxor såg han kanske lite ordentligare ut, dessutom saknade han ryggsäck. Det var iallafall honom som tysken vände sig till:
- Sprechen Sie Deutch?
Jo, det var han ju tvungen att medge, lite tyska förstod han allt. Efter en vecka i Paris med franska surrande i öronen framstod tyska som väldigt enkelt, nästan som svenska.
- Ja, jag kan tyska, svarade han.
- Vad skönt, du är den första jag hittar som talar tyska!
Tysken var själv relativt propert klädd: jeans och nedstoppad skjorta. En utmärkande detalj var de tjocka svarta bågarna på glasögonen han bar. Tysken fortsatte:
- Jag har råkat ut för ett problem. Min bil blev stulen här i Paris och i den hade jag allt: biljetter, pengar, packning och min mobil. Egentligen var jag här på en affärsresa, men nu kan jag inte ta mig hem till München...
Han studerade tysken noga. Samtidigt som han gjorde det insåg han att tysken förstod att det var precis vad han gjorde: synade honom. Var han trovärdig? Var det sant? På vilket sätt ville han blanda in honom?
- Har du anmält det till polisen? frågade han.
- Jo, jag har så klart polisanmält allting, men de kan inte hjälpa mig med pengar till en biljett hem. Har du några pengar? Jag behöver bara så att det räcker till en resa till München, mitt kontor kommer att ersätta dig och ge en liten bonus, inga problem. Lämna namn, telefonnummer och e-postadress så hör jag av mig imorgon och betalar så fort det går.
Han fortsatte granska tysken. Det såg ju ut som en vanlig människa, ingen han varken skulle misstro eller hysa någon extra tillit till under normala omständigheter. Hans tystnad fick tysken att fortsätta:
- Tåget till München går från Gare d'Est, det lär ligga ganska nära här.
- Jo, det är på promenadavstånd, sade han eftersom han visste hur nära det låg.
Han stack handen i fickan och tog upp sin sedelklämma.
- Se här, jag har bara 10 euro. De ska räcka för mig imorgon i Hamburg. Jo, jag har ju lite mynt också, men det lär inte räcka till en biljett till München...
- Du kanske har ett kreditkort?
Han försökte satta sig själv in i tyskens situation. En gång hade han själv blivit bestulen på sitt kreditkort, i Bratislava, när han reste ensam. Som väl var hade han haft lite pengar kvar som räckte till enkel mat i en butik, och hade redan betalat hotellet och bussen till flygplatsen. Tänk att stå så här på järnvägstationen och behöva be främmande människor om hjälp! Hade han inte själv ofta sagt att man måste kunna lita på människor? Att man kanske riskerade att bli lurad någon gång, men att det var värt det i det långa loppet?
- Tyvärr, jag har inget kreditkort...
Han stirrade tysken i ögonen. Nu var det tysken som fick försöka syna hans bluff. Han fortsatte:
- Kan du inte ringa någon och be dem köpa en biljett åt dig över Internet?
- Min mobil blev ju stulen.
- Kan du inte få ringa ett samtal från polisen?
- Jag fick bara ringa ett enda samtal, och det var för att spärra mitt stulna kort.
Han tvekade lite. Varför var då mannen här på Gare du Nord om hans tåg till München skulle gå från Gare d'Est? Tåget han väntade på skulle ju till Hamburg och Berlin, det kunde inte vara svårt att hitta tysktalande personer häromkring. Men ingen av dem skulle med samma tåg som den bestulne tysken.
- Tyvärr, jag beklagar, men jag kan inte hjälpa dig. Jag hoppas det löser sig för dig!
Mannen tittade vädjande på honom en kort stund, sade sedan tack och gick därifrån. När han några minuter senare gick till spår 11 såg han en ny person lyssna på tyskens berättelse.

Liggvagnen till Hamburg hade vissa tekniska problem. Dels läckte det regnvatten från taket: två gånger kom det några överraskande deciliter från lampan i taket, till både munterhet och förstämning bland passagerarna. Det andra problemet var att läslamporna bara fungerade tidvis. Han lade sig på sin brits och läste, det fanns inte så mycket annat att göra, men han fick ta långa pauser när det var helt mörkt i kupén. Innan han gav upp för natten hade han på så vis hunnit läsa ut Nya författarskolan av Göran Hägg. Nå, några av råden kan man säkert ha nytta av i framtiden, tänkte han och släckte läslampan för natten.

Etiketter: bluff, hjälp, nöd, Paris, polis, stöld, tysk, tåg

Jaha, då har jag benådats med 30 minuters gratis trådlöst Internet på ett kafé här i Paris. Det var ju bussigt. Jag riktigt känner hur tiden tickar och hur jag slösar bort mina dyra minuter på att skriva de här raderna.

Det har varit soligt och varmt i Paris nu i några dagar. Idag är det 50% varmt med solsken och 50 % varmt med regn i större eller mindre skala. P. for hem till Sverige i morse med flyg och jag har redan hunnit få ett mejl från honom i Stockholm. Själv åker jag hem ikväll. Tåget går kl. 20.45 från Gare du Nord och så blir det byten i Hamburg, Köpenhamn och Malmö innan jag är framme i Stockholm imorgon kväll -- som väl är ganska tidigt kväll.

Vad vi imponerats av de senaste dagarna är Paris lånecykelsystem. Vi har ju ett sådant system i Stockholm också, men det tycks fungera så mycket bättre här. De första cyklarna lånades ut nu i veckan, vi har sett dem jobba med stationerna under vår tid här. Och det är inget annat än en ren succé: överallt ser man folk som cyklar på lånecyklar! Det finns över 10000 cyklar och omkring 750 stationer att låna/lämna dem. Jag tror att det är nyckeln till framgång, att ha många stationer. Redan innan lånesystemet sattes i bruk tyckte jag att det var ganska många cyklister i trafiken här, betydligt fler än i de flesta andra stora städer, i nivå med Stockholm ungefär. Med 10000 nya cyklar på gatorna kommer nog trafiken som helhet att påverkas, förhoppningsvis ökar bilisternas hänsyn (och cyklisternas tendens att cykla mot rött) den närmaste tiden. När det blir lättare att cykla kommer ännu fler att vilja göra det, en riktigt positiv cirkel med andra ord. En annan sak som är betydligt bättre här än i Stockholm är att man slipper reklamen. I Stockholm cyklar alla omkring med "Alvedon" -- förnedrande. Här är det helt reklamfritt. Lustigt nog är det ett franskt företag som säljer reklamen i Stockholm (Clear Channel).

Av en slump råkade vi vara här över 14 juli, Frankrikes nationaldag. Det firades precis på som vi hade föreställt oss det: militärparad på de stora fina gatorna, militärar uppklädda till tänderna som defilierade i givakt på diverse militärfordon. Imponerande var överflygningen av ett femtiotal helikoptrar i formation. Annars fnissade vi mest åt de hela, även om fransmännen applåderade längs gatorna. Men det är klart, Frankrike är fortfarande en kärnvapennation som gillar att skramla med vapen, och det är kanske inte något man varken bör skratta eller applådera åt...

Etiketter: cyklister, Frankrike, Internet, kafé, militärer, parad, Paris, reklam, tåg

Oj, länge sedan jag skrev något här, men jag har inte haft tillgång till något nät att koppla upp mig på. För närvarande är jag i Paris och det är varmt och soligt idag efter flera dagar med regn och trist väder. Det jag gjort mest här är att vandra omkring och att sitta på kaféer: första dagen hann jag och P. med fem-sex stycken, sedan har det lugnat sig lite (just nu är jag på nummer fyra för dagen, men det blir nog inte fler).

Det är mindre hundskit på gatorna nu än när jag var här sist. Bra! Jämfört med London känns det luftigt och ljust här i Paris. Igår besökte P. och jag Biblioteque National Francios Mitterand, som var ett imponerande skrytbygge med sköna läsfåtöljer i korridorerna. Vi var också i moskén och så såg jag på utställningarna på Fotografins Hus, samt hängde i deras bibliotek där jag hittade en del böcker jag letat efter länge.


Skor utanför damavdelningen av bönehallen i Paris moské.

Eftersom jag haft med mig datorn tidigare i jakt på fria WiFi-uppkopplingar så har jag faktiskt skrivit en liten text som jag tidigare (11 juli) inte kunnat ladda upp. Här är den:

Bortskämd. Jag har blivit lite bortskämd. Det stör mig när jag inte har tillgång till Internet på hotellrum, vilket jag inte haft på mitt andra hotell i London eller på det hotell i Paris där jag bor nu. Jag gillar att kunna lyssna på svenska nyheter på radio (via Internet) och att kunna kolla rubrikerna på morgontidningarnas hemsidor, samt förstås att kunna komma åt min mejl och att blogga.

När jag frågade i receptionen om de hade WiFi på hotellet så tittade han bara konstigt på mig. När jag förklarade att jag ville kunna komma åt Internet ryckte han bara på axlarna och pekade ut genom dörren: "Det finns ett Cyberkafè några kvarter bort". Tack! Min nästa plan var att hitta ett öppet trådlöst nät som jag kunde fulsurfa på. Men på mitt hotellrum fanns inget och det visade sig lite klurigt att hitta ett kafé att sitta på. Jag vill ju kolla ifall de har ett tillgängligt nät som sipprar in från någon granne innan jag slår mig ner och beställer något. Tidigare idag trodde jag att jag hade löst det. Jag stod på andra sidan av en glasvägg utanför ett kafé och plockade upp datorn. Bingo! Det fanns ett oskyddat nät som jag kunde komma ut på! Så jag gick in, slog mig ned vid bordet på andra sidan glaset, beställde ett glas vitt vin hos kyparen och fällde upp datorn igen. Då var nätet borta. Det gick inte att nå denna sidan glasrutan! Jag fick snällt sitta där och dricka upp mitt vin utan något Internet...

Min nya taktik är att istället skriva lite text i förväg. Om jag senare vid något tillfälle får kontakt med nätet kan jag snabbt ladda upp vad jag skrivit tidigare. Detta är förklaringen till varför jag skriver ett långt inlägg som spänner över flera tillfällen. Mejl och radio får jag klara mig utan.

* * *

Till min stora förtret visade det sig att jag glömde några saker i en byrålåda på hotellrummet utanför London, i Horsley Towers. Det var en kortläsare (för att överföra bilder från kameran till datorn), en kamerabatteriladdare samt min 60 Gb iPod. Jag saknar min iPod! Naturligtvis ringde jag genast hotellet när jag fick en möjlighet, men de kunde inte lämna besked direkt utan skulle ringa upp dagen efter. När klockan var 17 dagen efter ringde jag dem för att kolla, men de visste fortfarande inte och skulle ringa tillbaka om några minuter. Tredje gången jag ringde hade klockan hunnit bli 21, men de visste inte utan skulle återkomma imorgon bitti, när den ansvariga personen hade kommit in. Nu förväntade jag mig inte längre att de skulle ringa mig, så jag ringde dem en fjärde gång vid lunchtid dagen efter och fick till slut ett definitivt besked: sakerna var inte upphittade!

Är jag naiv om jag trodde att det inte skulle vara ett problem? Jag tvivlar till och med på att hotellrummet var uthyrt under helgen. Hur kan sakerna bara försvinna? Nu måste jag polisanmäla det när jag kommer hem och det blir ett försäkringsärende. Jag var helt inställd på att jag skulle få vara utan min iPod tills jag åker dit igen i september, men nu är det lite mer oklart.

Etiketter: bibliotek, foto, Internet, iPod, moské, Paris, radio