2008-02-14
Högmod går före fall
Det känns länge sedan nu, men det var bara i förrgår som jag stod där på jobbet och skröt om att jag antagligen är immun mot vinterkräksjukan.
-- Jag har inte varit magsjuk sedan 1982, så jag är nog immun, sade jag och knackade i träskåpet.
Bakgrunden var att min kollega P hade kommit in till jobbet på tisdagen, efter att ha varit hemma med vinterkräksjuka på måndagen. Men man smittar tydligen upp till 48 timmar efter att man själv kräkts, så många tyckte att han kom in till jobbet alldeles för tidigt. Tre andra kollegor valde faktiskt att prompt åka hem och jobba hemifrån istället när de fick höra det. Men det gällde ju inte mig, jag var ju antagligen immun...
Dagen efter gick jag och frös på jobbet. Jag kände mig trött och konstig, och det förvärrades ju längre dagen gick. Redan klockan 16 åkte jag hem med tunnelbanan och sedan buss över Västerbron. På bussen blev jag igenkänd.
-- Men hej! sade en tjej jag inte alls kände igen.
-- Hej, sade jag lite försiktigt.
-- Visst var vi på samma fest i lördags?
-- Ja, jo, det var vi kanske... Men du får ursäkta för jag känner inte igen dig. Jag är usel på att känna igen ansikten. Prosopagnosi heter det visst, jag har ställt diagnosen själv på nätet...
Trots att jag satt där och helst av allt bara ville lägga mig på golvet under en filt så försökte jag hålla god min. Vi hann inte prata särskilt länge för snart var jag över Västerbron och vid min hållplats.
Värst av allt är så klart att komma hem till min höggravida sambo L med vinterkräksjuka. Jag vill inte att hon smittas! Hon behöver vila och ladda batterierna inför förlossningen, att bli magsjuk skulle tära på krafterna. Men vad kan jag göra? Nu sitter vi här, dagen efter, och jag mår lite bättre. L sitter i köket och jag sitter i vardagsrummet, senare byter vi. I natt sov vi i samma säng, men jag kanske borde sovit i soffan. Nu håller jag tummarna för att hon ska klara sig, men tyvärr vet hon av erfarenhet att hon inte är immun.
-- Jag har inte varit magsjuk sedan 1982, så jag är nog immun, sade jag och knackade i träskåpet.
Bakgrunden var att min kollega P hade kommit in till jobbet på tisdagen, efter att ha varit hemma med vinterkräksjuka på måndagen. Men man smittar tydligen upp till 48 timmar efter att man själv kräkts, så många tyckte att han kom in till jobbet alldeles för tidigt. Tre andra kollegor valde faktiskt att prompt åka hem och jobba hemifrån istället när de fick höra det. Men det gällde ju inte mig, jag var ju antagligen immun...
Dagen efter gick jag och frös på jobbet. Jag kände mig trött och konstig, och det förvärrades ju längre dagen gick. Redan klockan 16 åkte jag hem med tunnelbanan och sedan buss över Västerbron. På bussen blev jag igenkänd.
-- Men hej! sade en tjej jag inte alls kände igen.
-- Hej, sade jag lite försiktigt.
-- Visst var vi på samma fest i lördags?
-- Ja, jo, det var vi kanske... Men du får ursäkta för jag känner inte igen dig. Jag är usel på att känna igen ansikten. Prosopagnosi heter det visst, jag har ställt diagnosen själv på nätet...
Trots att jag satt där och helst av allt bara ville lägga mig på golvet under en filt så försökte jag hålla god min. Vi hann inte prata särskilt länge för snart var jag över Västerbron och vid min hållplats.
Värst av allt är så klart att komma hem till min höggravida sambo L med vinterkräksjuka. Jag vill inte att hon smittas! Hon behöver vila och ladda batterierna inför förlossningen, att bli magsjuk skulle tära på krafterna. Men vad kan jag göra? Nu sitter vi här, dagen efter, och jag mår lite bättre. L sitter i köket och jag sitter i vardagsrummet, senare byter vi. I natt sov vi i samma säng, men jag kanske borde sovit i soffan. Nu håller jag tummarna för att hon ska klara sig, men tyvärr vet hon av erfarenhet att hon inte är immun.
Etiketter: gravid, prosopagnosi, sjuk, vinterkräksjukan
# posted by En undersåte @ 17:06 
