Fakta ur en undersåtes liv

Det känns länge sedan nu, men det var bara i förrgår som jag stod där på jobbet och skröt om att jag antagligen är immun mot vinterkräksjukan.

-- Jag har inte varit magsjuk sedan 1982, så jag är nog immun, sade jag och knackade i träskåpet.

Bakgrunden var att min kollega P hade kommit in till jobbet på tisdagen, efter att ha varit hemma med vinterkräksjuka på måndagen. Men man smittar tydligen upp till 48 timmar efter att man själv kräkts, så många tyckte att han kom in till jobbet alldeles för tidigt. Tre andra kollegor valde faktiskt att prompt åka hem och jobba hemifrån istället när de fick höra det. Men det gällde ju inte mig, jag var ju antagligen immun...

Dagen efter gick jag och frös på jobbet. Jag kände mig trött och konstig, och det förvärrades ju längre dagen gick. Redan klockan 16 åkte jag hem med tunnelbanan och sedan buss över Västerbron. På bussen blev jag igenkänd.

-- Men hej! sade en tjej jag inte alls kände igen.
-- Hej, sade jag lite försiktigt.
-- Visst var vi på samma fest i lördags?
-- Ja, jo, det var vi kanske... Men du får ursäkta för jag känner inte igen dig. Jag är usel på att känna igen ansikten. Prosopagnosi heter det visst, jag har ställt diagnosen själv på nätet...

Trots att jag satt där och helst av allt bara ville lägga mig på golvet under en filt så försökte jag hålla god min. Vi hann inte prata särskilt länge för snart var jag över Västerbron och vid min hållplats.

Värst av allt är så klart att komma hem till min höggravida sambo L med vinterkräksjuka. Jag vill inte att hon smittas! Hon behöver vila och ladda batterierna inför förlossningen, att bli magsjuk skulle tära på krafterna. Men vad kan jag göra? Nu sitter vi här, dagen efter, och jag mår lite bättre. L sitter i köket och jag sitter i vardagsrummet, senare byter vi. I natt sov vi i samma säng, men jag kanske borde sovit i soffan. Nu håller jag tummarna för att hon ska klara sig, men tyvärr vet hon av erfarenhet att hon inte är immun.

Etiketter: gravid, prosopagnosi, sjuk, vinterkräksjukan

Eftersom L hade en biocheck på SF som det var sista dagen att utnyttja igår, och jag har sedan länge presentkort som gäller på SF, så passade vi på att gå på bio. SF, inte Astoria, Zita eller Sture. SF. Bioprogrammet berättade att de visade några filmer vi kunde tänka oss att se. The Queen var en, men den gick bara på Lidingö och i Heron City. Marie Antoinette var en annan, men den gick bara dagtid. Vi valde The Departed på Medborgarplatsen.


Bild på de två infiltratörerna, hämtad från IMDB.

Jag kan varmt rekommendera filmen, även om den var lite blodig. Själv hade jag lite svårt att hänga med i filmen i början. Alla har nog hört att den handlar om en polis som infiltrerar ett kriminellt gäng i Boston, och en annan polis, som i själva verket jobbar för samma kriminella gäng. Två infiltratörer på varsin sida alltså. Problemet för mig var att jag under de första 20 minuterna inte såg någon skillnad på de två infiltratörerna! De var båda män i samma ålder och med samma frisyr. Det hela blev mycket förvirrande: nu är han hos polisen, nu är han bland skurkarna. Eller är det en tillbakablick? Varför blir han både utskälld och befodrad av polischefen? Visst kände jag till att det var två olika infiltratörer, men det var (för mig) inte lätt att hålla isär dem, och några av poängerna i början missade jag på grund av detta. (L kunde berättade dem för mig efteråt). Så om du har problem att känna igen ansikten och vill se den utmärkta filmen The Departed så har jag ett tips: den riktiga polisen, som infiltrerar det kriminella gänget, har lite skägg. Den andra killen, som infiltrerar polisen, har inte skägg.

Lycka till!

Etiketter: bio, film, infiltration, polis, prosopagnosi, SF