Fakta ur en undersåtes liv

Det händer saker i kvarteret. I fredags åt vi middag på en enkel restaurang som vetter mot Långholmsgatan. På andra sidan gatan fick vi se en stor mängd poliser som samlades. De gjorde hastighetskontroller på bilar som körde över Västerbron, och de fick fast en hel del på den lilla tiden vi tjuvkikade på dem. En bilist som blev stoppad missade att svänga in på tvärgatan där han skulle få sina böter utskrivna och stoppades strax efter korsningen. När polisen morskt vinkade att han skulle backat in på gatan han just passerat fick han bråttom och började backa. Men då hade gångtrafikanterna fått grön gubbe och han var nära att backa över ett litet barn...

I kväll tycks det ske något slags filminspelning på Heleneborgsgatan. De har något stroboskopljus som blinkar och de skriker och gormar ibland. Vi vet inte alls vad det kan vara för inspelning, men det var åtminstone en ganska stor mängd personer som jobbade, så det lär inte ha varit någon vanlig hemmafilmare.

Själv kan jag inte sägas bidra till någon dramatik i kvarteret den här veckan. Jag blev lite besviken på Caffè dello sport som visade Formel 1 (motorsport!) istället för italiensk fotboll idag, men å andra sidan lät de mig slippa betala min enkla espresso.

Etiketter: bilism, dello sport, espresso, film, polis, Västerbron

Det har blivit mörkt, trots att klockan inte är mer än nio på kvällen. Ett slags höstregn faller över mig när jag går hem från kaféet till min lägenhet. På kaféet har jag läst tidskiften The Believer, en artikel om den tredje vågens amerikanska Black Metal-band. Kan de tas på allvar, trots att de inte dödar varandra eller bränner ner kyrkor som den andra vågens nordiska musiker gjorde?

Jag stannar upp på min väg hemåt och tittar in genom fönstret till en lägenhet: en gigantisk datorbild är projicerad på väggen i ett av rummen. Bilden mäter kanske två gånger tre meter. Från min barndom minns jag plötsligt en film på teve, jag tror det var en filmatisering av en Ray Bradbury-novell, som var otäck på riktigt. Den handlade om två barn som övertalade sina föräldrar att installera ett teverum, där alla väggarna skulle vara täckta av rörliga bilder. Barnen spenderade sedan all sin tid där och allra mest tyckte de om att titta på djuren på savannen. Plötsligt hör föräldrarna rytandet av ett lejon och skrik inifrån rummet, men det enda som finns kvar när de kommer in och stänger av teven är en hög med blodiga barnkläder...

Etiketter: black metal, film, kafé, science fiction, TV

När man ser tennis på bio så brukar de spela utomhus i en stor engelsk trädgård i anslutning till en herrgård. De är propert klädda i vita kläder men är inte svettiga. Plötsligt ropar någon att teet är serverat och alla avbryter.

Det är ganska långt från hur det ser ut när vi spelar tennis. Vi spelar i en sliten gammal hall fram till kl. 23 (tidigare tider är i princip omöjligt att komma över) och promenerade sedan hem i ett riktigt ruskväder med snöblandat regn... Och Peter vann dessutom matchen med 8-3. Jag får skylla på att jag tappat formen lite efter det drygt månadslånga uppehållet.

Etiketter: film, sport, tennis, väder

Det är något konstigt som händer när jag går in i en videouthyrningsbutik. På något sätt är det som om alla goda idéer flyger ur huvudet på mig och jag står där framför hyllan med filmer och tänker... öh, eh, va? (Det är sammanfattning av mina tankar). Butiken tycks inte spela så stor roll, jag är lika hjälplös på Buylandos välsorterade butik på Fridhemsplan som i kaoset i butiken här vid Hornstull. En välkänd strategi är att gå fram till väggen som visar de 50 mest uthyrda filmerna just nu och leta där. Tyvärr är det bara filmer som jag omedelbart dömer ut eller som jag redan har sett. Och så fortsätter det, på hylla efter hylla. Och när jag väl någon enstaka gång får en snilleblixt och kommer på någon film jag faktiskt skulle vilja se — sist var det Fassbinders Rädsla urholkar själen som jag ville se om — så visar det sig att filmen inte finns i butiken.

Naturligtvis finns det filmer i butiken jag vill se, jag kan bara inte komma på dem när jag står där. Kanske ska jag prova att skriva ner en liten lista med filmer jag vill se och sedan när jag står där och tvekar nästa gång kan jag helt enkelt dra fram listan och beta av den uppifrån? Det är värt ett försök.

Igår kom jag iallfall hem med Delikatessen och dessutom köpte jag två dvd-boxar med den gamla italienska teveserien Bläckfisken. Jag laddar för att vara pappaledig, då kan det vara skönt med en otittad box att dra fram föreställer jag mig.

Etiketter: film, video

Apple informerade igår om att de lanserar en ny tjänst: man ska kunna hyra videofilmer över nätet via iTunes. Till en början erbjuds det bara till kunder i USA, och priset blir $3 för gamla filmer och $4 för nya filmer samt $5 för filmer i hög upplösning. Om tjänsten är tillräckligt lätt att använda tror jag det kan bli en stor succé, men det krävs att man ska kunna titta på filmen på teven, att det är lätt att hitta bland filmerna och enkelt och smidigt att styra uppspelningen. Utbudet är en avgörande faktor. Jag tror att det i hög grad är bekvämligheten och utbudet som gör att folk laddar hem filmer -- varför gå till videobutiken när det finns samma eller till och med större utbud att ladda hem? Jag vill kunna se filmer från hela världen, med svensk textning om möjligt. Bara amerikanska filmer duger inte.

Peter vann tennismatchen igår med 7-3.

Etiketter: Apple, film, iTunes, tennis

Tillbaka i Sverige, tillbaka i hösten. Men det är inte så tokigt alls, det är riktigt skönt att vara hemma faktiskt. L. mår lite bättre nu (hoppas det håller i sig) och vi har gått på bio: This is England visade sig vara en riktigt bra film. Helst ville vi gå på Sturebiografen, men det visade sig att alla biljetter redan var sålda. Det som överraskade mig var att när jag klickade på länken för att köpa biljetter kom jag till SF:s biljettförsäljning. Först tänkte jag att det blivit något fel, eller att Sture samarbetade med SF om biljetter, men sedan insåg jag att Triangelfilm ju gått i konkurs och att de tidigare var ägare till Sture... Äger SF Biografen Sture nu? Ja, det verkar inte bättre. Kul att biografen åtminstone inte lades ner, men trist att en av Stockholms allra bästa biografer faller i SF:s klor... Finns det bara Zita kvar nu? Zita och salongen ute på Filmhuset? Visst, det finns andra mindre aktörer, men Kvartersbiografen till exempel visar ju knappast något annat än bra stora filmer som gick på SF nyligen.

Nä, man kanske måste köpa sig en stor LCD-teve med FullHD, en PlayStation3 med blueray-spelare och köpa sina filmer själv i framtiden...

Etiketter: bio, film, SF, Sture, TV, Zita

Det är nog ungefär fem år sedan sist, men idag mötte jag ett skinhead i Stockholms tunnelbana. Det var ett old-school-skin med upprullade byxor och nyrakat huvud. Och jag som inte ens hunnit se This is England än!

Etiketter: England, film, skinhead

"Darling" går fortfarande på bio, men den tycks vara på väg bort från repertoaren. Passa på att se den om du fortfarande inte gjort det, för det är en riktigt bra film! Jag får lust att ta till det fåniga uttrycket att den känns osvensk, men det är det första ord som jag kommer att tänka på. När såg du senast en svensk film som var estetisk utan att bli fånig? Som hade ett innehåll och som lyckades förmedla allt detta på ett nedtonat och diskret sätt?

Ett bevis för att filmen var annorlunda var en scen som utspelade sig i biosalongen igår. Vi såg en eftermiddagsföreställning på Filmstaden Sergel, och framför oss satte sig en äldre dam med krycka och (vad vi förmodade var) hennes 60-åriga son. Efter 10 minuter säger damen till sonen, alldeles för högt, och lite irriterat: "Vad handlar den om egentligen?!" Sonen svarar: "Ingenting. Ingenting". Men när vi gick ut från salongen efteråt hörde jag damen säga till sonen "Underbar!", så hennes uppfattning tycktes ha svängt.

Några av oss minns ju också teveserien "Stockholmare" som något av det bästa som visats i svensk TV. Regissören är densamme, Johan Kling.

* * *

Till sist passar jag på att uppmärksamma att det är precis ett år sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen. Hipp, hipp -- hurra!

Etiketter: blogg, film

För några veckor sedan köpte jag en ny väska. Det är en modern väska, för män. En äkta dandy bryr sig inte om ifall något är obekvämt och opraktiskt, så länge det är snyggt. Alltså är min väska ganska opraktiskt och saknar axelrem -- jag måste bära den i handen helt enkelt. Men det är å andra sidan väldigt snyggt!

En positiv effekt jag märkt av att bära väskan på det sättet är att jag känner mig handlingskraftig. Jag känner mig nästan som om jag är med i en film, särskilt när jag ringer på dörren till någon med väskan i handen, eller när jag lastar in väskan i bagagen på en bil. Jag vet inte vilken film det är, men lite läskig är nog väskan iallafall. Det känns som om den innehåller använda och omärkta sedelbuntar, eller kanske ett hagelgevär, knark eller kanske delar av en styckad kropp. Nåväl, handlingskraftig iallafall.

Det är egentligen bara vid ett tillfälle som det här besvärar mig, och det är när jag går på toaletten. Då känns det bara konstigt att vara "handlingskraftig" och ha med sig en misstänkt väska in...

Etiketter: film, handlingskraft, knark, pengar, toalett, väska

Eftersom L hade en biocheck på SF som det var sista dagen att utnyttja igår, och jag har sedan länge presentkort som gäller på SF, så passade vi på att gå på bio. SF, inte Astoria, Zita eller Sture. SF. Bioprogrammet berättade att de visade några filmer vi kunde tänka oss att se. The Queen var en, men den gick bara på Lidingö och i Heron City. Marie Antoinette var en annan, men den gick bara dagtid. Vi valde The Departed på Medborgarplatsen.


Bild på de två infiltratörerna, hämtad från IMDB.

Jag kan varmt rekommendera filmen, även om den var lite blodig. Själv hade jag lite svårt att hänga med i filmen i början. Alla har nog hört att den handlar om en polis som infiltrerar ett kriminellt gäng i Boston, och en annan polis, som i själva verket jobbar för samma kriminella gäng. Två infiltratörer på varsin sida alltså. Problemet för mig var att jag under de första 20 minuterna inte såg någon skillnad på de två infiltratörerna! De var båda män i samma ålder och med samma frisyr. Det hela blev mycket förvirrande: nu är han hos polisen, nu är han bland skurkarna. Eller är det en tillbakablick? Varför blir han både utskälld och befodrad av polischefen? Visst kände jag till att det var två olika infiltratörer, men det var (för mig) inte lätt att hålla isär dem, och några av poängerna i början missade jag på grund av detta. (L kunde berättade dem för mig efteråt). Så om du har problem att känna igen ansikten och vill se den utmärkta filmen The Departed så har jag ett tips: den riktiga polisen, som infiltrerar det kriminella gänget, har lite skägg. Den andra killen, som infiltrerar polisen, har inte skägg.

Lycka till!

Etiketter: bio, film, infiltration, polis, prosopagnosi, SF