Fakta ur en undersåtes liv

Det har blivit mörkt, trots att klockan inte är mer än nio på kvällen. Ett slags höstregn faller över mig när jag går hem från kaféet till min lägenhet. På kaféet har jag läst tidskiften The Believer, en artikel om den tredje vågens amerikanska Black Metal-band. Kan de tas på allvar, trots att de inte dödar varandra eller bränner ner kyrkor som den andra vågens nordiska musiker gjorde?

Jag stannar upp på min väg hemåt och tittar in genom fönstret till en lägenhet: en gigantisk datorbild är projicerad på väggen i ett av rummen. Bilden mäter kanske två gånger tre meter. Från min barndom minns jag plötsligt en film på teve, jag tror det var en filmatisering av en Ray Bradbury-novell, som var otäck på riktigt. Den handlade om två barn som övertalade sina föräldrar att installera ett teverum, där alla väggarna skulle vara täckta av rörliga bilder. Barnen spenderade sedan all sin tid där och allra mest tyckte de om att titta på djuren på savannen. Plötsligt hör föräldrarna rytandet av ett lejon och skrik inifrån rummet, men det enda som finns kvar när de kommer in och stänger av teven är en hög med blodiga barnkläder...

Etiketter: black metal, film, kafé, science fiction, TV