2007-07-02
Ett samhälle med rädda människor
Det är gamla kulturlandskap jag befinner mig i. Här i den här lilla byn bodde på fjortonhundratalet William av Ockham -- han med Ockhams rakkniv ni vet. Det stora huset som jag bor i byggdes av den första Earl Lovelace, vars fru Ada Lovelace gick till datorhistorien som kanske den allra första programmeraren. Nå, det märker man inte så mycket av när man är ute och promenerar längs de smala vägarna i grannskapet.
Det är lustigt med England. Landskapet är så inbjudande och jag vill inte hellre än att börja vandra bland de gröna kullarna, men det går inte. Överallt sitter skylten: "Private Property. No Public Access!". Ofta kombineras det dessutom med övervakningskameror och "Neighbourhood Watch"-skyltar. Bäst att inte glömma bort att allemansrätten är en svensk sedvänja, och inget som gäller här...
Det fick istället bli att vandra längs vägen. Den var smal men ganska tungt trafikerad och det var inte inte så kul att promenera just där på den smala trottoaren. I sina värsta stunder påminde det om Italiens vägar. Även om jag gick i säkert två timmar hittade jag inget ställe att sitta ned på under tak, förutom en indisk restaurant som öppnade till slut. Där beställde jag stark mat och stark var den: jag fick en pinsam hicka som jag försökte dölja för personalen. Det var dock inte så lätt, ty jag var den enda gästen som kommit så tidigt. Men gott var det iallafall.
En lite pinsam bild eftersom mitt motljusskydd halkat snett och syns i kanterna...
Här är en bild som visar hur jag bor. Mitt rum är under klockan på tornet, och det är den runda tornliknande delen jag får gå ned i när jag går på min toalett.
Det är lustigt med England. Landskapet är så inbjudande och jag vill inte hellre än att börja vandra bland de gröna kullarna, men det går inte. Överallt sitter skylten: "Private Property. No Public Access!". Ofta kombineras det dessutom med övervakningskameror och "Neighbourhood Watch"-skyltar. Bäst att inte glömma bort att allemansrätten är en svensk sedvänja, och inget som gäller här...
Det fick istället bli att vandra längs vägen. Den var smal men ganska tungt trafikerad och det var inte inte så kul att promenera just där på den smala trottoaren. I sina värsta stunder påminde det om Italiens vägar. Även om jag gick i säkert två timmar hittade jag inget ställe att sitta ned på under tak, förutom en indisk restaurant som öppnade till slut. Där beställde jag stark mat och stark var den: jag fick en pinsam hicka som jag försökte dölja för personalen. Det var dock inte så lätt, ty jag var den enda gästen som kommit så tidigt. Men gott var det iallafall.
En lite pinsam bild eftersom mitt motljusskydd halkat snett och syns i kanterna...
Här är en bild som visar hur jag bor. Mitt rum är under klockan på tornet, och det är den runda tornliknande delen jag får gå ned i när jag går på min toalett.
Etiketter: England, historia, Lovelace, mat, Ockham, promenader
# posted by En undersåte @ 20:50 
