Fakta ur en undersåtes liv

Det var en rätt galen lördagkväll i Stockholm igår, alla verkade mer eller mindre berusade. Själv var jag på väg till tunnelbanan för att åka till Slussen och se Doktor Kosmos spela när det plötsligt steg ut en rejält berusad man ur en port bredvid mig. Han var kanske 45 år gammal och riktade sig genast till mig:
– Stormare?
Jag låtsade som ingenting och fortsatte gå. Han ropade en gång till efter mig, högre:
– Stormare!?
Jag fortsatte ignorera honom och han tycks kommit på andra tankar. Vad menade han? Undrade han ifall jag var Peter Stormare? Jag tror inte jag har den minsta likhet med honom. Eller sa han rent av "storma're?", det vill säga undrade han om det stormade eller inte? Jag kommer aldrig att få veta.

Framme vid spärrarna kommer tre medelålders damer som fått lite innanför hatten fram till mig:
– Vill du ha?
Hon viftar med ett SL-kort.
– Du kan resa på det ikväll!
– Tack, det var snällt, svarar jag, men jag har redan ett SL-kort. Du kanske hittar någon annan?

Ombord på tunnelbanetåget mot Slussen är stämningen hög, iallafall för fyra killar som sitter nära mig. De dricker öl och tjoar och stimmar. Plötsligt tar en av dem upp vad som ser ut som ett litet snapsglas, eller en fluormugg. Han luktar på vätskan i glaset och skrattar och skickar glaset vidare i gruppen. Alla killarna gör likadant och retar varandra för att de blir röda i ansiktet. Det slår mig att det måste vara något de sniffar, GHB eller något sådant. Sniffar man det, eller drickar man det? Det är iallafall första gången någonsin jag ser någon göra något sådant. I tunnelbanan har jag en gång sett två personer injicera heroin, eller kanske amfetamin, men sniffning har jag aldrig sett förr.

På Debaser där Doktor Kosmos spelar är det lugnare, åtminstone vad gäller berusning. Musiken var lite för hög på konserten, det gick ut över ljudkvaliteten.


Innan jag gick hem tog jag ett nattdopp på Långholmen. En man låg och sov i en sovsäck i buskarna, med en cykel liggande bredvid honom. Jag hoppas jag inte väckte honom. Daggen var kall i gräset och det kom rök ur munnen på mig när jag klev upp. Sommarens sista dopp kanske?

Etiketter: bad, berusning, Doktor Kosmos, konsert

I München såg jag det för första gången för några veckor sedan, men en gång är ingen gång. Idag när jag drack min espresso på Fridshemsplan såg jag det dock för andra gången och då är det officiellt: haremsbyxan är tillbaka.

Ni trodde kanske att ni skulle slippa se den mer, ni som är lika gamla som jag och var med på åttiotalet? Nu har jag ett för litet material för att det ska gå att dra några slutsatser, men den byxan jag såg på Fridhemsplan var lite annorlunda än de på åttiotalet. Hänget i rumpan hängde ända ned till vaderna, och riktigt så långt ned minns jag inte att det hängde ned förra gången.

Men jag kan ha förträngt det.

Etiketter: mode

Var fotograferade jag det här? Ledtråd: jag fotograferade det under semestern i år. Rätt svar hittar du här på Google Maps, eller närmare bestämt här.

Etiketter: surfning

På ett sätt är allt som vanligt, men på ett annat är det lite annorlunda. Det är kväll och jag har varit och spelat tennis med polaren P igen, kl. 22-23 som vanligt. På teve visas bara skräp vid den här tiden, men minst dåligt efter tennisen är precis som vanligt Sex and the City. Har inte alla avsnitt visats minst tre gånger redan?

Ovanligt var dock stället vi spelade tennis på. I flera år har vi spelat i samma hall, Janne Lundqvist-hallen i Kristineberg, men den här kvällen spelade vi i SALK-hallen i Alvik istället. Det ligger längre bort – men det går snabbare att resa dit och hem. Under lång tid har det varit tisdagar vi spelar tennis på, men idag är det onsdag kväll. Vi har ingen kontraktstid utan spelar på drop-in-tider istället, antagligen under hela säsongen.

Precis som vanligt har jag poppat popcorn. Högst ovanligt är det dock att jag är själv i lägenheten. L. och sonen har rest iväg till Halmstad och jag är ensam med tystnaden. Jag saknar ljudet av L:s rörelser i lägenheten, och Tages högljudda andetag och underbart smittsamma skratt.

Precis som vanligt står teven på i lägenheten mittemot. Jag har bott här i tio månader nu och aldrig har den teven varit avstängd, inte ens kl. 5 på morgonen.

Etiketter: tennis

Det har blivit mörkt, trots att klockan inte är mer än nio på kvällen. Ett slags höstregn faller över mig när jag går hem från kaféet till min lägenhet. På kaféet har jag läst tidskiften The Believer, en artikel om den tredje vågens amerikanska Black Metal-band. Kan de tas på allvar, trots att de inte dödar varandra eller bränner ner kyrkor som den andra vågens nordiska musiker gjorde?

Jag stannar upp på min väg hemåt och tittar in genom fönstret till en lägenhet: en gigantisk datorbild är projicerad på väggen i ett av rummen. Bilden mäter kanske två gånger tre meter. Från min barndom minns jag plötsligt en film på teve, jag tror det var en filmatisering av en Ray Bradbury-novell, som var otäck på riktigt. Den handlade om två barn som övertalade sina föräldrar att installera ett teverum, där alla väggarna skulle vara täckta av rörliga bilder. Barnen spenderade sedan all sin tid där och allra mest tyckte de om att titta på djuren på savannen. Plötsligt hör föräldrarna rytandet av ett lejon och skrik inifrån rummet, men det enda som finns kvar när de kommer in och stänger av teven är en hög med blodiga barnkläder...

Etiketter: black metal, film, kafé, science fiction, TV

När Stockholm var som allra mörkast, d.v.s. igår när gatubelysningen inte fungerade, kom jag tillbaka med tåget från södern. I tre veckor har jag varit borta och jag har hunnit bada i Halmstad, tågluffa i Mitteleuropa och gå på kräftskiva i Småland. Det finns naturligtvis hur mycket som helst att blogga om, men jag väljer den här gången att lyfta fram mina möten med djur under tågluffen.

Katter
På tåget från München till Innsbruck delade vi hytt med en kvinna som reste med sin trettonåriga son. Hon var italienska men hade varit gift med en tysk man och bodde i Tyskland sedan många år. Nu var hon på väg till Italien på semester. Vi pratade tyska, engelska och italienska med henne, ibland uppblandat i samma mening. I knät hade hon länge ett mystiskt paket. Hon avslöjade sig när hon frågade oss om vi tålde katter, och det gjorde vi ju. Då lät hon öppna buren som katten satt i och den stack ut i kupén. "Fläckisch" hette den och hon höll den ganska kort, den fick bara sitta på filten på hennes stol. Tage tittade storögt på katten, nästan lika storögt som de tittade när Tage ammades.

Kor
Högt uppe på ängarna i alperna, på 2000-2500 meters höjd, går fridfulla kor och betar. De har alla en egen koskälla, men jag förstår inte riktigt varför. Det ser lite lustigt ut där de går bland liftarna och bland vandrarna, men de tycks väldigt vana vid människor och gör ingen förnär. En av dem valde att snora ner vår barnvagn, fast det var säkert bara ett misstag.


Getingar
Vi bodde på ett litet gasthaus i Mayrhofen. Det är små enkla familjehotell som är väldigt personliga. I vårt fall bestod det av två hus, och frukosten serverades i det andra huset. En morgon valde vi att sätta oss ute på verandan trots att värdinnan varnade oss för getingar. Hon hade rätt: det kom väldigt mycket getingar, och det blev inte bättre av att det i frukosten ingick såväl marmelad som hasselnötkräm och honung. Vårt motdrag blev att fånga in dem. Den första placerade vi ett juiceglas över, sedan gick ytterligare ett glas åt och så vidare. När vi hade slut på koppar och glas fick vi försöka fösa över en geting från ett glas till ett annat så att vi kunde använda det till någon annan. När vi hade ätit klart hade vi fångat sju getingar -- som naturligtvis skulle släppas ut när vi gick därifrån. Vårt Expressenbetyg på frukosten blev alltså sju getingar.

Vattenödlor
När man åkt Österrikes största kabinbana, som tar 160 passagerare, kommer man upp på Ahorn. Där finns en liten panoramaslinga man kan promenera runt på. Vid denna ligger en anlagd damm där det är badförbud. I den dammen såg vi en liten vattenödla. Jag undrar om den visste att den var så högt upp i bergen?

Ödlor
Dagen efter vi såg vattenödlan gjorde vi en längre vandring ner från det motsatta berget. Vandringen tog drygt tre timmar och leden gick genom mycket olika miljöer: den blåsiga toppen, den gröna och frodiga slänten nedåt, lövskog, barrskog full med skägglav och så vidare. Vid ett tillfälle låg en liten ödla och solade på stigen. Den slank iväg innan vi hann fram.

Åsnor
Utanför en av restaurangerna på topparna vid Mayrhofen finns en åsna som är de varnar för. På anslaget står att den bits. Jag tycker den ser lite pillemarisk ut och aktade mig noga.


Hundar
I Innsbruck bodde vi på ett enkelt hotell vid bron över Inn: Innbrücke hette det tror jag. Frukosten serverades i rummet bredvid receptionen och Tage låg tidvis i barnvagnens insats. Ibland fick han sitta uppe med oss och leka med en sked. En morgon fanns det ingen plats i sofforna utan vi fick ta mittenbordet, som bara hade trästolar. Då fick vi ställa ned Tage på golvet. Vi var lite oroliga för att någon morgontrött gäst skulle kliva på honom där han låg på golvet i insatsen, men den stora överraskningen blev istället en hund. Den hade suttit vid ett annat bord och rusade plötsligt fram och slickade Tage i ansiktet. "Ingen fara, den älskar barn!" sade ägaren lugnande. Det är lustigt, jag har aldrig hört någon hundägare säga något illa om sin egen hund. "Akta er, den är inte så förtjust i barn!"

Gräshoppor
I München gick vi på en stor Biergarten. Alla drack öl ur stora Mass-glas, vilket innebär att de rymmer en hel liter öl. Så mycket ville inte vi ha, så jag bad om små glas istället, vilket vi fick efter en del mutter. Bredvid bordet parkerade vi barnvagnen och på dess ljusgröna tyg satte sig en perfekt kamoflerad gräshoppa.



Får
Vi kom aldrig riktigt nära fåren, men vi såg dem beta på bergssidorna. Oftast längre ner i dalen än korna.

Höns och tuppar
Bekvämt nog fanns det gott om öppna restauranger uppe i alperna på sommaren. De flesta serverade väldigt traditionell mat och jag var glad att ha en riktig bergsguide med mig (L. bodde i Österrike de första åren i sitt liv och har varit där flera veckor om året sedan dess). Hon kunde förklara vad maten var för något och vad man skulle passa sig för. En lustig sak är att de kallar pannkakor för omelett. Utanför många av restaurangerna spatserade höns och tuppar, så det är möjligt att äggen i omeletterna var väldigt färska.


Det här inlägget vill jag tillägna alla övriga djur som vi stötte på under resan. Alltför många av dem på menyerna tyvärr, i form av Wienerschnitzlar, korvar och annat otyg.

Etiketter: djur, resa, Tyskland, tåg, Österrike

Här i Alperna där jag befinner mig finns det inte sa mycket Internet, därav mina fa inlägg... Det gör inte sa mycket, det är ju semester. Men jag tycker det är jobbigt att de inte talar tyska här, trots att det är det officiella spraket. Jag menar, lyssna pa de här orden: Almdudler (en örtläsk), dirdln (en folkdräkt), grüssdenk (hej, till flera personer)... Det är som ett annat sprak.

Mitt i mörkaste Småland har jag fått låna en dator med kontakt med omvärlden för en stund. Jag passar på att berätta två små livsöden jag stött på.

1. Igår var det ännu en stekande het dag och jag gick med familjen till badstranden. Vägen dit består först av asfalt, sedan av grus. På asfaltsdelen så var det små svarta pölar i vägkanten på ett ställe. Det såg ut som oljefläckar, men vad hade kunnat läcka på ett sådant sätt? Sedan förstod vi vad det var: det var oljan i asfalten som smälte i hettan i solen och rann ut i små pölar. I en av dessa pölar hittade vi en liten huggorm, omkring 10 cm lång, som hade fastnat och drunknat.

2. I morse gick jag till brevlådan för att hämta Dagens Nyheter. Visst, tidningen låg där, men det var något annat också. På botten av brevlådan kilade en liten ödla omkring. Den var kanske 5 cm lång och fick hjälp av mig att komma upp och ut ur lådan. Eftersom den värsta hettan tycks över för den här gången så tror jag den klarar sig från oljepölar i asfalten också.

Etiketter: asfalt, DN, döden, ormar, Småland, ödlor