Fakta ur en undersåtes liv

Trots vad uppslagsverken säger är det faktiskt en annan tidszon här i Halmstad. Allt går långsamt, man har ingen brådska men hinner ändå med det man ska. Och det enda man verkligen ska, det enda man måste göra, är att bada. Huset jag befinner mig vid ligger kanske tvåhundra meter från havet, men den stranden bedöms inte som förstklassig av de kräsna typerna här, så vi väljer andra stränder. De går bland annat under namnen Grötvik, Sandhamn, Tylösand och Handikappbadet. Och så finns det så klart varianter bland dem, som "klipporna, till höger om Handikappbadet". Igår var det 23 grader varmt i vattnet. (Det känns mycket bra att kunna skryta om vattentemperaturen på semestern).

På väg till stranden idag ("Klipporna vid Sandhamn") pekades ett hus ut: "Där bor Per Gessle". Samtidigt ser vi en svart sportbil lämna uppfarten. Rutorna var mörka så vi kunde inte se om det var han eller inte, men mina guider sa iallafall att "nu kan du berätta för alla att du sett honom". Så det är väl bäst att jag gör det här.

Men jag tycker värmen är svårt att uthärda. Jag har gått omkring i några dagar nu och längtat till september/oktober och den svalare luft som vi andas då. Tänk när man kan sitta i solen igen! När man inte måste tänka så mycket på hur mycket man dricker. När man kan klä på sig vanliga kläder igen.

Etiketter: bada, Halmstad, Per Gessle, semester, värme

Det är kanske årets varmaste dag och jag sitter på tåget på väg ner till Halmstad. Första klass, fint ska det vara, men med SJ:s logik så kan förstaklass-biljetterna vara billigare än andraklassbiljetterna. I vagn två fungerar inte stabiliseringen, men högtalarrösten förklarar att det inte är någon säkerhetsrisk, det är bara komfortteknik. Men vi ska vara extra försiktiga när vi går igenom den vagnen. Jag gör det, och det är svårare än vanligt att gå i korridoren när det kränger. I fickan har jag kontanter, ty högtalarrösten har också berättat att kortläsaren i Bistrovagnen är trasig. Väl där inser jag att luftkonditioneringen också är trasig: det är kokhett och svetten rinner i ansiktet på personalen som jobbar här. Jag köper en Plopp och en kondisbit och låtsas att jag inte hör när han som säljer chokladen kör exakt samma skämt med mig som med kunden före ("20 kronor tack. Fast du kan betala 500 kronor jämt om du vill, det blir bra på krogen ikväll."). Väl tillbaka på min plats öppnar jag Ploppen och ser att allt smält till en rinnig massa...

Tur att jag gillar att resa med tåg!

Etiketter: choklad, SJ, skämt, värme

Istället för att gå ut med någon hund gick jag ut med min kamera igår, på Långholmen såklart. Det här är lite av det jag kom hem med.

Etiketter: foto, hund, Långholmen, myror, rep

Varför gillar turisterna Stockholm? Nu på sommaren är stan full med lantisar. De går omkring med rosa Foppa-tofflar, med Musse Pigg-klistermärken på (jag såg en sådan på väg hem ikväll, jag lovar!), de bär gigantiska chokladkakor under armarna, lyckliga efter att ha vunnit på Gröna Lund, de vimsar omkring i tunnelbanan och stannar mitt framför näsan på en. Eftersom de har så mycket bagage och är otränade i hur man beter sig så är det lika besvärligt i tunnelbanan som vanligt, trots att det bara är hälften så mycket folk egentligen.

Fast en sak har jag märkt: på det tidiga (nåja) tåget ut till Kista, där vi stackars arbetare som inte har någon semester den här veckan samlas en stund innan vi börjar jobba, på det tåget är det ganska trevligt att vara just nu. Varför? Jo, Metro har ju semester och delar inte ut någon gratistabloid i tunnelbanan, så nu sitter folk och – håll i er nu – folk sitter och läser böcker, skönlitteratur! Tänk att det krävs så lite. Ta bort Metro bara, så plockar pendlarna fram böckerna igen. Jag som är gammal nog att minnas hur det var i tunnelbanan innan Metro blir lite nostalgisk. Kan inte Metro ta en riktigt lång semester i år?

Etiketter: lantisar, litteratur, semester, Stockholm, tunnelbanan

Om jag inte minns fel så var det ett tag sedan jag gnällde ordentligt här på bloggen. (Fast kanske inte, allt jag berättade om maten i Hongkong får väl klassificeras som gnäll...) Men nu är det dags att gnälla lite på DN igen.

Dagens Nyheter blir alltmer lik Aftonbladet. Sedan några år är DN en tabloid och jag har nästan hunnit glömma att det var en försämring, men under resan till Hongkong fick jag tillfälle att läsa lite tidningar i det traditionella större formatet. Och vilken läsning! Långa artiklar, som inte bara skummade på ytan! Jag skämdes lite å Sveriges vägnar eftersom vi (i princip) bara har tabloider numera.

Det finns en uppenbar likhet mellan DN och Aftonbladet och det är chefredaktören. Torbjörn Larsson var chefredaktör på Aftonbladet 1987-1997, och han är DN:s nuvarande chefredaktör. Minns ni Aftonbladet från den tiden? Upplagan ökade alltid mest. När man kollade närmare på vad det egentligen betydde kunde det vara att läsningen av söndagsbilagan på landsbygden ökade mest av alla söndagsbilagor... Men det var ständigt en pil högst upp till höger på framsidan som visade att kurvan pekade uppåt. Till slut gick Aftonbladet om Expressen i upplaga.

Ni som har läst DN noga den senaste tiden vet att pilen är tillbaka, nu på DN:s framsida. Ärligt talat DN, varför ska jag bry mig om huruvida ni ökar mest i svensk dagspress eller inte? Är det inte mest era ägare som bryr sig om det? Jag bryr mig om kvaliteten på DN som tidning, och vad det kostar mig att få läsa den. Hur det går ekonomiskt för DN bryr jag mig bara om indirekt: dålig ekonomi kan leda till högre priser eller sämre kvalitet. Hur det går för DN i upplagetävligen i svensk press bryr jag mig inte om det minsta – men att man väljer att skryta om det varje dag tar jag som en tecken på trivialisering och försämrad kvalitet.

Även inuti tidningen får jag läskiga Aftonbladet-vibbar. I lördags valde DN att vika fyra sidor åt att åtalet inleds mot en misstänkt barnmördare och våldtäktsman. Det var redogörelser för exakt vad han sagt i polisförhören, det var intervjuer med personer på orten, det var kartor med kryss som markerade var han hade mött offret och var han hade ätit pizza... Nä, det materialet luktade Aftonbladet lång väg.

Missförstå mig inte: jag vill inte trivialisera de hemska brott han antagligen begått. (Jag skriver antagligen för han är inte fälld i någon domstol än). Jag vill inte heller förringa det lidande som offren och deras anhöriga gått igenom. Jag vill bara att DN tar ett steg tillbaka och funderar på varför de serverar oss alla dessa detaljer till frukosten. För att betjäna allmänintresset? För att sälja lösnummer? För att sno läsare från Aftonbladet? Jag tror att Torbjörn Larsson sitter inne med svaret.

Etiketter: Aftonbladet, DN, kvalitet, kvällspress, tabloider, Torbjörn Larsson

När jag stod under duschen kände jag en välbekant lukt som jag inte känt på länge: lukten av rök. Det var mitt hår som luktade, precis som det gjorde förr i tiden när man duschade efter att ha varit i en rökig bar. Men nu är det ju rökförbud på barerna här, så varifrån kom röken? Det stod jag och tänkte på innan jag kom på förklaringen: middagen kvällen innan.

Det hade varit vackert väder hela dagen och vi tänkte att det var ett fint tillfälle att utnyttja husets gemensamma grill ute på gården för första gången. Vår planering var väl inte perfekt, men på vägen hem köpte jag en behållare att ställa ovanpå grillen, grillbricketter och tändpapper. L. köpte grönsaker och halloumi och skivade i lagom stora bitar. Allt var upplagt för en härlig grillkväll på gården! Tyvärr började det regna precis som jag kom hem. Det var inget litet regn som snabbt gick över heller, men nu var planerna redan lagda och sådant ändrar man inte på i första taget. Alltså fick vi grilla i regnet. Och det var när jag stod där och blåste på glöden för att det skulle ta sig bättre som jag fick rök i håret, rejält med rök dessutom.

På grund av regnet fick vi lov att äta uppe i lägenheten, men det var väldigt gott, och vi kommer nog att göra om det. Vi hoppas bara på lite bättre väder nästa gång, så att vi kan sitta nere på gården.

Etiketter: dusch, grill, mat, röklukt

Bussförarna strejkar i Stockholms innerstad. För mig innebär det att jag inte kan åka buss över Västerbron som jag brukar göra när jag reser till och från jobbet. Idag valde jag att gå över bron, vilket var rätt skönt egentligen. Kanske borde jag göra det oftare? Men alla dagar är inte soliga och varma julidagar. När regnet piskar en i ansiktet i november är det mindre kul att gå där. Dessutom är biltrafiken intensivare då än den är nu, vilket gör bullret jobbigt. Nu när alla vanliga människor är på semester är gatorna nästan öde. Härligt!

Etiketter: trafik, Västerbron

10 juli, hur illa är det? Ganska illa, men det har nog varit värre ändå. Vad jag tänker på är datumet för premiärdoppet, och mitt första skedde idag för ungefär en timme sedan. Jag jobbar hemma, vilket betyder att jag kunde gå på en picknick med sambo och son till Långholmen. Där åt vi lunch på en filt och sedan badade vi i Mälaren. 18 grader gissar jag att det var; kyligt, men inte outhärdligt.

I tidningen i morse kunde vi läsa om en ny kropp som plockats upp från vattnet, men jag har liksom hunnit vänja mig lite vid detta nu. Min förhoppning är dock fortfarande att mördare och sådant ska tänka lite mer på miljön och dumpa liken utanför tullarna -- och helst nedströms också när jag tänker på saken...

Etiketter: bada, lik, lunch, Långholmen, Mälaren

Min mat-och-sov-klocka är just nu Made in Hong Kong och fungerar lite dåligt: jag blir hungrig och trött på fel tider. Igår försökte jag kompensera det hela genom att dricka kaffe på kvällen efter maten, men det funkade inte alls. Vi hade hyrt en film vi ville se, men jag kände att det knappt var lönt att försöka se den för mig. Fast det var skönt att ligga i soffan och sova...

Kontrasten ett semestertomt Stockholm erbjuder mot Hongkong är otrolig. Var är alla människor? Det är väldigt behagligt här, särskilt som temperaturen är närmare 15 grader än 35.

Etiketter: mat-och-sov-klocka

Eftersom det är den sista kvällen vågar jag peka ut min favoritgrej i Hongkong, eller iallafall en favoritgrej: att sitta på övervåningen i de smala spårvagnarna som går genom stan. Ljuset på gatorna är fantastiskt, det fläktar skönt och det kostar 2 spänn. Rekommenderas!



För någon dag sedan passerade jag en indisk restaurang som jag lade på minnet. Nu ikväll passade jag på att åka dit för att äta middag. Den låg på första våningen och hissen ledde direkt in i lokalen. Jag frågade om de hade ett bord för bara mig och han såg sig bekymrat omkring i lokalen. Det var fullt, men han kunde plocka fram ett bord sade han, och så fick det bli. De övriga gästerna var till 50% västerlänningar i övre medelåldern och till 50% unga hongkongtjejer, de senare samlade kring två långa bord i mitten. Mitt bord kom att placeras så att jag satt nästan vid kanten av deras bord och jag kunde ha god uppsikt över vad de gjorde. Vad gjorde de då? De fotograferade! Jösses vad de fotograferade! De fotograferade gruppbilder, de poserade framför varandras kameror, de blandade in kyparna i bilderna... Jag trodde de skulle lugna ner sig, men tji fick jag. Jag hann beställa, äta min förrätt (goda samosa), dricka en öl, äta min huvudrätt och avsluta en andra öl, och de höll fortfarande på att fotografera varandra i olika kombinationer. Eftersom kyparen fick stå och fotografera snarare än servera mat så passade jag på att langa fram min kamera också till honom. Tydligen tränade tjejerna Bollywood-dans tillsammans, och senare klädde de ut sig och dansade, till personalens skräckblandade förtjusning...


Annars tycker jag bara det varit för många människor idag. Jag var i Kowloon igen, d.v.s. andra sidan hamnen, och hela området är lika fullpackat som jag minns att Vattenfestivalen var. Fast här är det en vanlig dag. Inte undra på att man inte ser några barnvagnar. Jag tror att jag har sett tre eller fyra stycken på hela tiden. Föräldrarna bär på barnen istället, annars kommer man inte fram.

Etiketter: barnvagn, Bollywood, fåglar, människor

För första gången sedan jag kom hit tog jag mig tid att läsa lite lokala tidningar. De rapporterar bland annat om att inte alla barn i klassen blev bjudna på barnkalaset, något som orsakat politiskt rabalder långt borta i Sverige. De rapporterar också om en incident i veckan som passar bra ihop med mina tidigare texter om maten här. Det är vittnen som berättar om en incident på en restaurang. Det var tydligen en gäst som hade hittat en kackerlacka i sin mat och han klagade högljutt för ägaren. Ägaren bad så väldigt mycket om ursäkt och kom med flera förslag på hur han kunde kompensera gästen, men inget av alternativen var tillräckligt tyckte den äcklade gästen. Någon föreslog att ägaren själv skulle äta upp kackerlackan, varpå han svalde den utan tvekan. Det är lokalnyheter det.


Nu längtar jag hem. Jag har hört att det är fint väder i Stockholm och vad kan vara bättre än Stockholm på sommaren? Här är det så varmt och fuktigt att mina polisonger krullar sig. När jag kommer hem på kvällen klär jag av mig till kalsongerna och sitter upp en stund så att luftkonditioneringen kan svalka av mig innan jag lägger mig. När jag tittar på kläderna på morgonen hittar jag vita fläckar av torkat salt eftersom de blivit genomblöta av svett.

För några timmar sedan sade jag adjö till min kollega, som åker hem till Sverige. Vi är klara med jobbet och det gick bra: vår planering höll väldigt bra, så vi kan vara nöjda. Jag frågade honom innan han åkte vad han tyckte var höjdpunkten på resan och svaret var lite oväntat:

-- Höjdpunkten måste vara när den andra vakten på kontoret använde den första vakten som tolk!

Vad var det som var så roligt med det? Jo, den första vakten stod utanför de mötesrum vi använde under veckan och ... höll vakt, antar jag? Han visade oss vägen till kaffet, han tände lampor och öppnade dörrar. På tisdagen var det helg här i Hongkong, men vakten var så klart på jobbet ändå, liksom vi eftersom det inte är helgdag varken i Kina eller i Sverige. Luftkonditioneringen var avstängd, så vi frågade vakten om han kunde se till att den slogs på, och han ringde ett samtal och såg till att det hände. Sedan blev han plötsligt väldigt intresserad av något och började prata med oss i långa obegripliga kinesiska meningar. Vi förstod ingenting och försökte förklara på engelska att vi inte kunde kinesiska. Han lyssnade inte på det utan fortsatte prata. När vi fortfarande stod där som två levande frågetecken tog han till ett knep och började teckna kinesiska tecken i luften med pekfingrarna! Det hjälpte ju inte oss direkt, men om vi hade kunnat mandarin så hade vi ju kanske kunna läsa vad han ville skriva.

Senare under dagen kom det en andra vakt, och han ville också säga oss något. Han kände dock sina begränsningar och insåg att han inte kunde engelska, så han hämtade den första vakten att agera som tolk åt honom, naturligtvis med klent resultat!

Igår åkte vi till den del av Hongkong som ligger norr om Victoria Harbour, d.v.s. på fastlandet. I Mongkok finns bra kamerabutiker som jag ville kika i, men vi hittade också en gata som var fylld med massor av akvariebutiker.


Vi såg också en hel del andra butiker. En var starkt upplyst och tycktes innehålla smågodis. Men när vi tittade närmare på påsarna och på lösviktsbehållarna så förstod vi att det var något helt annat än vad Karamellkungen erbjuder där hemma. Här var det torkade småkrabbor, torkade och strimlade bläckfiskar, torkad fisk i alla möjliga varianter och så vidare.


Vi passerade också ett apotek och passade på att titta in. De skötte fortfarande affärerna med en kulram och kunde stolt visa upp sitt utbud i glasdisken.




Nu har jag två lediga dagar här i Hongkong och jag har inte riktigt kommit på hur jag ska utnyttja dem. Vädret är varmare än någonsin idag, 33 grader och stekande sol, plus hög luftfuktighet. Normalt har jag ju suttit i ett luftkonditionerat mötesrum hela dagarna, så jag är inte van vid det.

Etiketter: apotek, fiskar, Hongkong, språk

Nu har jag varit här i Hongkong så länge att jag hunnit få lite rutiner. Min mobiltelefon ringer och väcker mig kl. 06.45, vilket känns ganska jobbigt. Varje gång det händer tänker jag på att klockan i Sverige är 00.45 och det gör inte saken lättare. En halvtimme senare är jag nere och äter frukost på hotellet. Rostat bröd, bagel, kaffe, juice och kanske ett ägg eller lite fruktsallad. Kvart över åtta har jag borstat tänderna och packat väskan och står nere i lobbyn och väntar på P. Jag väntar utanför hotellet, trots att det är varmt så att man baxnar. Vi går sedan direkt till kontoret, som ligger bara två minuter härifrån. På vägen dit går vi under ett märkligt träd med stora blöta frukter i. Varje gång vi passerar där faller det någon frukt någonstans, men vi har inte fått någon på oss än. Vi tar hissen upp till våning 37 och brukar vara först på plats, men de andra brukar inte dröja länge.


Sedan är det jobb fram tills lunch vid tolvtiden. Lunchen har inte riktigt blivit rutin, vi har ätit på olika ställen och i olika konstellationer varje gång, men vi går direkt tillbaka till kontoret när vi ätit upp. Där tar jag en kopp svagt kaffe innan vi börjar med eftermiddagspasset. Ibland pågår eftermiddagspasset ändå till klockan 19 (igår), ibland slutar vi så tidigt som 16.30 (idag). Tillsammans med P. går jag tillbaka till hotellet, lämnar datorn på rummet och vi ses snart nere i lobbyn igen. Var vi äter middag varierar från kväll till kväll, men vi äter varje kväll och därefter tar vi en öl eller två på någon bar. Sedan bär det hemåt mot hotellet, kanske efter en promenad, eller att jag tagit en egen promenad med kameran. Uppe på hotellrummet laddar jag upp bilderna från kameran till datorn och sitter och läser mejl och bloggar till halv ett eller klockan ett. Det sista jag gör varje dag, och det har blivit en tung rutin, är att jag går och lägger mig. Sömn, och sedan börjar en ny dag.

Idag åkte vi upp till The Peak och tittade på den fantastiska utsikten över Hongkong. Själva färden upp dit var också spektakulär, med en väldigt brant bergbana. Uppe på The Peak fotograferade jag så klart, men vi åt också middag på Burger King (jo, faktiskt) och tog en kaffe på ett kafé med otrolig utsikt.



Hem till hotellet åkte vi dubbeldäckad spårvagn. Resan kostade $2, det vill säga motsvarande 1,60 kr -- som hittat!

Etiketter: Hongkong, kontor, mat, rutiner

Nu är hälften av jobbet i Hongkong avklarat, två dagar återstår. Det har gått enligt plan än så länge, och vad gäller maten (mitt stora asiatiska tema) så lyckades jag smita ifrån att äta kinesisk mat hela dagen. Visserligen blev det en hel del friterad potatis istället, men jag känner mig ändå mätt och nöjd.

På kvällen var vi ganska så vilsna. Mina två skandinaviska kollegor (en norsk kollega har anslutit) och jag gick ut och åt och promenerade sedan en liten bit längs hamnen. Först att dra sig hemåt var norrmannen, som var ordentligt jetlaggad. Vi svenskar gick vidare ett tag och letade efter någon bar och fick oss vissa insikter i Hongkongs geografi på köpet -- vi har tidigare inte riktigt förstått hur det hänger ihop, men nu börjar vi få koll på vädersträcken. Till slut hittade vi en bar där vi kunde köpa en varsin öl och efter den gick vi tillbaka till hotellet. Jag gick sedan ut igen, nu med kameran i högsta hugg, tidigare hade den mest hängt på axeln. Men allt mitt besvär för att kunna bjuda er på några läckra neonbilder ikväll tycks förgäves: mitt hotell har bestämt sig för att blockera möjligheten att ladda upp bilder! Fråga mig inte hur eller varför, men sidan för att ladda upp bilder har ersatts av hotellets hemsida. För någon dag sedan var det andra sajter jag inte kom åt. Nå, jag får nöja med mig att berätta om att det här verkligen är en stad där man kan "dansa i neon"! Manhattan kan slänga sig i väggen vad det gäller skyskrapor och ljusskyltar! Kanske går det bättre att ladda upp bilder imorgon?

På vägen hem gjorde jag två upptäckter. Den första var två stora mörka cirklar på min skjorta. Den var alldeles blöt, och det var jag som hade svettats igenom. Det råder inget tvivel om att jag kommer från svalare trakter och inte hunnit acklimatisera mig än... Den andra upptäckten var en riktigt stor kackerlacka. Jag har aldrig sett någon stor rackare tidigare, så den här på kanske 6-7 centimeter tyckte jag var enorm. Som väl var såg jag den på gatan, inte i hotellrummet...

Etiketter: geografi, Honkong, kackerlackor, neon