Fakta ur en undersåtes liv

Tillbaka på Palladium i Växjö! Här kan jag sitta uppkopplad en stund i väntan på bussen som ska ta mig till Braås. Tågresan från Stockholm gick bra, men jag bär omkring på vad som måste vara världens tyngsta väska just nu. Inne i väskan har jag ytterligare en resväska, av logistiska skäl.

Min skärm blir alldeles prickig av det lätta regn som faller. Jag sitter visserligen under en markis, men små droppar letar sig in hit ändå.

Det går att resa hela vägen från Stockholm till lilla Braås utan bil. Först buss till Centralen, sedan tåg mot Malmö, tågbyte i Alvesta och sedan buss den sista biten. I Braås ska jag dock låna mormors bil, så någon miljöhjälte är jag inte på denna resan.

Etiketter: bilar, buss, Småland, tåg

Det är nu mer än en vecka sedan jag blev informerad om att hotellet som hittat min iPod skulle skicka den med post till mig. Ännu har inget hänt. Jag saknar min musik!

Igår fick jag mig dock lite musik till livs när jag gick till Stockholmsterassen, ovanpå Kulturhuset. Där var en "battle" mellan Club Killers och Topaz Soundsystem (som tycks bygga om sin hemsida för närvarande). I pass om 30 minuter turades de om att spela skivor och föra oväsen. Vilket gäng skulle vinna publiken gunst? Patrik Arve skulle agera domare.

Topaz Sounds imponerade på publiken genom att spela upp specialinspelningar de gjort för den här kvällen, med kända artister som Carola och Dogge. De visade även musikvideos på scenen, med med många tjejer som skakade på rumpan i små, små bikinis.


Topaz Sound

Club Killers svarade med levande instrument och spex på scenen.


Club Killers, med support från Aqua Man till höger.

Förutom Aqua Man ställde de till med en pervers orgie på scen av sällan skådat slag. En nästan naken sjöman tejpade ihop valda delar av publiken med uppblåsbara delfiner, kramdjur och jultomtar. Med denna perversa hög av fantasiskapelser kunde han sedan tillfredställa sina djuriska lustar...


En halvnaken sjöman har orgie på scen. Tips: klicka på bilden för att
se den i ett större format.

Hur gick det då till slut? Jo, Club Killers vann kampen, trots att ljudteknikerna tycktes favorisera Topaz Sound genom att ge dem högre volym.

En lustig detalj under kvällen var att jag träffade en av de tjejerna som serverat mig god espresso på morgnarna. Hon kände igen mig och gav mig några knappar till stöd för Club Killers ("Topaz smells like baboon ass!"). Men det var inte förrän vi träffades en stund senare och pratade igen som jag förstod att hon är tjejen som sjunger i Club Killers, Anna Maria Espinosa. Jag har ju sett henne på scen många gånger, men aldrig känt igen henne... Mitt dåliga ansiktsminne visar sitt fula tryne igen.


Anna Maria Espinosa

Etiketter: foto, Kulturhuset, musik, orgier, sjömän

Kan pengar göra oss lyckliga? Javisst, tänkte jag, och gick och köpte ett nytt objekt till kameran. Vädret har tyvärr inte varit det bästa idag för den här typen av objektiv (det blåste alldeles för mycket), men jag var ändå tvungen att testa det lite.

Jag blev säkert klassificerad som ganska underlig och lite suspekt när jag gick till närmaste park (Pontonjärparken) för att hitta något litet. Så här ser till exempel en anslagstavla ut på nära håll:



Anslagstavlan vajade inte för vinden, så den var tacksam. Länge gick jag med huvudet nerböjt mot marken och promenerade på gångarna i parken. De som mötte mig trodde nog att jag hade en dyster dag. I själva verket spanade jag efter småkryp, men Stockholm är ju en stad, så jag hittade mer av den här varan:



En liten bit upp i parken hittade jag till slut ett litet kryp som hade vänligheten nog att sitta still på en lite blomma som ibland inte vajade alltför mycket i vinden. Den såg ut så här från ovan:



Nu är jag laddad för att lämna stan och hitta fler små fotomodeller i buskarna!

Etiketter: foto

Det är semester i Stockholm. På fyrans buss har hälften av passagerarna åkband från Gröna Lund runt handleden och den andra hälften har en karta över Stockholm i knät. Solen skiner och jag sitter hemma och jobbar. Varför åka ut till Kista när det ändå är nästan helt tomt på kontoret? Så kul är det inte att resa dit.

Nackdelen med att jobba hemma är att min morgonespresso går förlorad. Kanske ska jag gå upp till tunnelbanan och ta en espresso i morgon bitti och sedan gå hem igen? Det skulle kännas lite märkligt, men varför inte?

Även bagaren på Vurma har semester. Bullarna ser inte ut som de ska se ut: kardemummabullarna är höga och ser torra ut, och bakas i en pappform. Den riktiga bullarna ska vara tunna, saftiga och sakna papper. Ja, jag är en ärkekonservativ gammal gubbe som aldrig vill att bullarna på Vurma förändras!

Etiketter: gubbe, konservativ, semester, Stockholm, Vurma

Min kompis hade en penna från Räddningsverket. Jag antar att i en nyliberal värld måste alla göra reklam för sig, inklusive Räddningsverket. Min kompis hävdade att hon fått pennan på bokmässan i Göteborg, vilket inte förklarade någonting.

Men pennan kom till nytta! Jag använde den för att rädda en liten fluga som hade trillat ned i skummet på min öl. Skönt!

Etiketter: flugor, pennor, Räddningsverket, öl

- Du tänker väl inte blogga om det? vädjade min sambo för någon timme sedan.
- Nja, jag hade nog tänkt göra det faktiskt, svarade jag.

Det var bara en tidsfråga innan det skulle hända första gången. Nu dröjde det tre veckor efter att vi flyttat ihop, men det kan förklaras med att jag varit ute och rest i två av de veckorna. Men igår när jag kom hem ifrån jobbet så låg den där på diskbänken: den sparade halva tomaten.

Varför är tjejer tokiga i att spara halva tomater? Antingen så tar man väl hela tomaten, eller också slänger man de delar som blir över. Är det av extrem snålhet? Det var nog det som min sambo var lite rädd för, att hon skulle verka snål om jag skrev om det på min blogg, men jag tror inte alls att det handlar om det. I själva verket är det nog något genetiskt. Det är så man gör med tomater på planeten Venus helt enkelt.

Etiketter: sambo, tomater

Jo, jag fotograferade ju en del under tiden i London och Paris. Tyvärr har jag inte haft så stora möjligheter att dela med mig av bilderna. Men här kommer iallafall tre bilder, som alla föreställer fordon.


Tour de France, i London. Kan man se om killen är dopad?



Jag är lite imponerad av fransmännen: de envisas med militär-
parader den 14 juli. Hur kan de ta det på allvar?



Lånecyklarna i Paris blev snabbt en succé. Så här ser de alltså ut.

Etiketter: bil, cykel, fordon, foto, London, militärer, parad, Paris

Nu var det dags att reda ut problemet med min förlorade iPod, plus de andra grejerna. När jag tänkte på saken insåg jag att prylarna var dyrare än jag trott från början. En motsvarande iPod kostar 3500 kr, hörlurarna 500 kr, batteriladdaren 500 kr och kortläsaren 100 kr: totalt 4600 kr. Självrisken på försäkringen är 1500 kronor, så det skulle jag hur som helst bli tvungen att betala. Om jag hade otur skulle dessutom några av sakerna anses som lite äldre och värdet skrivas ner. Fast än värre: det fanns en risk att det inte alls skulle täckas av försäkringen! Hemförsäkringen täcker det inte, reseförsäkringen (som ingår i hemförsäkringen) knappast heller, men kanske min "drulleförsäkring".

Jag började med att ringa mitt försäkringsbolag. De ville ha en del initiala uppgifter och så skulle jag komplettera med kvitton på mina inköp och en kopia av min förlustanmälan hos den svenska eller engelska polisen. När jag ringde polisen i Sverige verkade de tycka att det var i sin ordning att jag lämnade en förlustanmälan till dem. Jag gjorde en liten lista på saker att göra: leta upp kvitton, ta reda på id-nummer på iPoden, leta upp vad en ny batteriladdare kostar och vad det var för modell, göra förlustanmälan till Polisen, vänta på deras kopia av förlustanmälan, skicka kvitton och kopian av anmälan till försäkringsbolaget, osv. I alla dessa steg fanns det säkert element av väntan. När skulle jag kunna lyssna på musik igen?

Men som ni förstår av det tempus jag valt att skriva i så blev det aldrig aktuellt. När jag åkte tunnelbanan hem efter jobbet så ringde telefonen. Det var hotellet i London. De hade hittat mina saker, precis där jag beskrev att de skulle vara, efter 2 veckor!

Dåligt av hotellet, men nu är jag glad ändå.

Etiketter: förlust, försäkring, hotell, iPod, polis, telefon, överraskning

Vad var det som fick den bestulne tysken att välja just honom? Var det på grund av hans avvikande klädsel? Runt omkring honom på golvet i avgångshallen på Gare du Nord i Paris satt ungdomar med stora ryggsäckar, klädda i t-shirt och jeans eller lediga kortbyxor med fickor. Tågluffare. Med en blå randig linneskjorta nedstoppad i bruna byxor såg han kanske lite ordentligare ut, dessutom saknade han ryggsäck. Det var iallafall honom som tysken vände sig till:
- Sprechen Sie Deutch?
Jo, det var han ju tvungen att medge, lite tyska förstod han allt. Efter en vecka i Paris med franska surrande i öronen framstod tyska som väldigt enkelt, nästan som svenska.
- Ja, jag kan tyska, svarade han.
- Vad skönt, du är den första jag hittar som talar tyska!
Tysken var själv relativt propert klädd: jeans och nedstoppad skjorta. En utmärkande detalj var de tjocka svarta bågarna på glasögonen han bar. Tysken fortsatte:
- Jag har råkat ut för ett problem. Min bil blev stulen här i Paris och i den hade jag allt: biljetter, pengar, packning och min mobil. Egentligen var jag här på en affärsresa, men nu kan jag inte ta mig hem till München...
Han studerade tysken noga. Samtidigt som han gjorde det insåg han att tysken förstod att det var precis vad han gjorde: synade honom. Var han trovärdig? Var det sant? På vilket sätt ville han blanda in honom?
- Har du anmält det till polisen? frågade han.
- Jo, jag har så klart polisanmält allting, men de kan inte hjälpa mig med pengar till en biljett hem. Har du några pengar? Jag behöver bara så att det räcker till en resa till München, mitt kontor kommer att ersätta dig och ge en liten bonus, inga problem. Lämna namn, telefonnummer och e-postadress så hör jag av mig imorgon och betalar så fort det går.
Han fortsatte granska tysken. Det såg ju ut som en vanlig människa, ingen han varken skulle misstro eller hysa någon extra tillit till under normala omständigheter. Hans tystnad fick tysken att fortsätta:
- Tåget till München går från Gare d'Est, det lär ligga ganska nära här.
- Jo, det är på promenadavstånd, sade han eftersom han visste hur nära det låg.
Han stack handen i fickan och tog upp sin sedelklämma.
- Se här, jag har bara 10 euro. De ska räcka för mig imorgon i Hamburg. Jo, jag har ju lite mynt också, men det lär inte räcka till en biljett till München...
- Du kanske har ett kreditkort?
Han försökte satta sig själv in i tyskens situation. En gång hade han själv blivit bestulen på sitt kreditkort, i Bratislava, när han reste ensam. Som väl var hade han haft lite pengar kvar som räckte till enkel mat i en butik, och hade redan betalat hotellet och bussen till flygplatsen. Tänk att stå så här på järnvägstationen och behöva be främmande människor om hjälp! Hade han inte själv ofta sagt att man måste kunna lita på människor? Att man kanske riskerade att bli lurad någon gång, men att det var värt det i det långa loppet?
- Tyvärr, jag har inget kreditkort...
Han stirrade tysken i ögonen. Nu var det tysken som fick försöka syna hans bluff. Han fortsatte:
- Kan du inte ringa någon och be dem köpa en biljett åt dig över Internet?
- Min mobil blev ju stulen.
- Kan du inte få ringa ett samtal från polisen?
- Jag fick bara ringa ett enda samtal, och det var för att spärra mitt stulna kort.
Han tvekade lite. Varför var då mannen här på Gare du Nord om hans tåg till München skulle gå från Gare d'Est? Tåget han väntade på skulle ju till Hamburg och Berlin, det kunde inte vara svårt att hitta tysktalande personer häromkring. Men ingen av dem skulle med samma tåg som den bestulne tysken.
- Tyvärr, jag beklagar, men jag kan inte hjälpa dig. Jag hoppas det löser sig för dig!
Mannen tittade vädjande på honom en kort stund, sade sedan tack och gick därifrån. När han några minuter senare gick till spår 11 såg han en ny person lyssna på tyskens berättelse.

Liggvagnen till Hamburg hade vissa tekniska problem. Dels läckte det regnvatten från taket: två gånger kom det några överraskande deciliter från lampan i taket, till både munterhet och förstämning bland passagerarna. Det andra problemet var att läslamporna bara fungerade tidvis. Han lade sig på sin brits och läste, det fanns inte så mycket annat att göra, men han fick ta långa pauser när det var helt mörkt i kupén. Innan han gav upp för natten hade han på så vis hunnit läsa ut Nya författarskolan av Göran Hägg. Nå, några av råden kan man säkert ha nytta av i framtiden, tänkte han och släckte läslampan för natten.

Etiketter: bluff, hjälp, nöd, Paris, polis, stöld, tysk, tåg

Jaha, då har jag benådats med 30 minuters gratis trådlöst Internet på ett kafé här i Paris. Det var ju bussigt. Jag riktigt känner hur tiden tickar och hur jag slösar bort mina dyra minuter på att skriva de här raderna.

Det har varit soligt och varmt i Paris nu i några dagar. Idag är det 50% varmt med solsken och 50 % varmt med regn i större eller mindre skala. P. for hem till Sverige i morse med flyg och jag har redan hunnit få ett mejl från honom i Stockholm. Själv åker jag hem ikväll. Tåget går kl. 20.45 från Gare du Nord och så blir det byten i Hamburg, Köpenhamn och Malmö innan jag är framme i Stockholm imorgon kväll -- som väl är ganska tidigt kväll.

Vad vi imponerats av de senaste dagarna är Paris lånecykelsystem. Vi har ju ett sådant system i Stockholm också, men det tycks fungera så mycket bättre här. De första cyklarna lånades ut nu i veckan, vi har sett dem jobba med stationerna under vår tid här. Och det är inget annat än en ren succé: överallt ser man folk som cyklar på lånecyklar! Det finns över 10000 cyklar och omkring 750 stationer att låna/lämna dem. Jag tror att det är nyckeln till framgång, att ha många stationer. Redan innan lånesystemet sattes i bruk tyckte jag att det var ganska många cyklister i trafiken här, betydligt fler än i de flesta andra stora städer, i nivå med Stockholm ungefär. Med 10000 nya cyklar på gatorna kommer nog trafiken som helhet att påverkas, förhoppningsvis ökar bilisternas hänsyn (och cyklisternas tendens att cykla mot rött) den närmaste tiden. När det blir lättare att cykla kommer ännu fler att vilja göra det, en riktigt positiv cirkel med andra ord. En annan sak som är betydligt bättre här än i Stockholm är att man slipper reklamen. I Stockholm cyklar alla omkring med "Alvedon" -- förnedrande. Här är det helt reklamfritt. Lustigt nog är det ett franskt företag som säljer reklamen i Stockholm (Clear Channel).

Av en slump råkade vi vara här över 14 juli, Frankrikes nationaldag. Det firades precis på som vi hade föreställt oss det: militärparad på de stora fina gatorna, militärar uppklädda till tänderna som defilierade i givakt på diverse militärfordon. Imponerande var överflygningen av ett femtiotal helikoptrar i formation. Annars fnissade vi mest åt de hela, även om fransmännen applåderade längs gatorna. Men det är klart, Frankrike är fortfarande en kärnvapennation som gillar att skramla med vapen, och det är kanske inte något man varken bör skratta eller applådera åt...

Etiketter: cyklister, Frankrike, Internet, kafé, militärer, parad, Paris, reklam, tåg

Oj, länge sedan jag skrev något här, men jag har inte haft tillgång till något nät att koppla upp mig på. För närvarande är jag i Paris och det är varmt och soligt idag efter flera dagar med regn och trist väder. Det jag gjort mest här är att vandra omkring och att sitta på kaféer: första dagen hann jag och P. med fem-sex stycken, sedan har det lugnat sig lite (just nu är jag på nummer fyra för dagen, men det blir nog inte fler).

Det är mindre hundskit på gatorna nu än när jag var här sist. Bra! Jämfört med London känns det luftigt och ljust här i Paris. Igår besökte P. och jag Biblioteque National Francios Mitterand, som var ett imponerande skrytbygge med sköna läsfåtöljer i korridorerna. Vi var också i moskén och så såg jag på utställningarna på Fotografins Hus, samt hängde i deras bibliotek där jag hittade en del böcker jag letat efter länge.


Skor utanför damavdelningen av bönehallen i Paris moské.

Eftersom jag haft med mig datorn tidigare i jakt på fria WiFi-uppkopplingar så har jag faktiskt skrivit en liten text som jag tidigare (11 juli) inte kunnat ladda upp. Här är den:

Bortskämd. Jag har blivit lite bortskämd. Det stör mig när jag inte har tillgång till Internet på hotellrum, vilket jag inte haft på mitt andra hotell i London eller på det hotell i Paris där jag bor nu. Jag gillar att kunna lyssna på svenska nyheter på radio (via Internet) och att kunna kolla rubrikerna på morgontidningarnas hemsidor, samt förstås att kunna komma åt min mejl och att blogga.

När jag frågade i receptionen om de hade WiFi på hotellet så tittade han bara konstigt på mig. När jag förklarade att jag ville kunna komma åt Internet ryckte han bara på axlarna och pekade ut genom dörren: "Det finns ett Cyberkafè några kvarter bort". Tack! Min nästa plan var att hitta ett öppet trådlöst nät som jag kunde fulsurfa på. Men på mitt hotellrum fanns inget och det visade sig lite klurigt att hitta ett kafé att sitta på. Jag vill ju kolla ifall de har ett tillgängligt nät som sipprar in från någon granne innan jag slår mig ner och beställer något. Tidigare idag trodde jag att jag hade löst det. Jag stod på andra sidan av en glasvägg utanför ett kafé och plockade upp datorn. Bingo! Det fanns ett oskyddat nät som jag kunde komma ut på! Så jag gick in, slog mig ned vid bordet på andra sidan glaset, beställde ett glas vitt vin hos kyparen och fällde upp datorn igen. Då var nätet borta. Det gick inte att nå denna sidan glasrutan! Jag fick snällt sitta där och dricka upp mitt vin utan något Internet...

Min nya taktik är att istället skriva lite text i förväg. Om jag senare vid något tillfälle får kontakt med nätet kan jag snabbt ladda upp vad jag skrivit tidigare. Detta är förklaringen till varför jag skriver ett långt inlägg som spänner över flera tillfällen. Mejl och radio får jag klara mig utan.

* * *

Till min stora förtret visade det sig att jag glömde några saker i en byrålåda på hotellrummet utanför London, i Horsley Towers. Det var en kortläsare (för att överföra bilder från kameran till datorn), en kamerabatteriladdare samt min 60 Gb iPod. Jag saknar min iPod! Naturligtvis ringde jag genast hotellet när jag fick en möjlighet, men de kunde inte lämna besked direkt utan skulle ringa upp dagen efter. När klockan var 17 dagen efter ringde jag dem för att kolla, men de visste fortfarande inte och skulle ringa tillbaka om några minuter. Tredje gången jag ringde hade klockan hunnit bli 21, men de visste inte utan skulle återkomma imorgon bitti, när den ansvariga personen hade kommit in. Nu förväntade jag mig inte längre att de skulle ringa mig, så jag ringde dem en fjärde gång vid lunchtid dagen efter och fick till slut ett definitivt besked: sakerna var inte upphittade!

Är jag naiv om jag trodde att det inte skulle vara ett problem? Jag tvivlar till och med på att hotellrummet var uthyrt under helgen. Hur kan sakerna bara försvinna? Nu måste jag polisanmäla det när jag kommer hem och det blir ett försäkringsärende. Jag var helt inställd på att jag skulle få vara utan min iPod tills jag åker dit igen i september, men nu är det lite mer oklart.

Etiketter: bibliotek, foto, Internet, iPod, moské, Paris, radio

Det känns lite grann som om jag sitter i en stor bubbla här på den engelska landsbygden. Vi på kursen håller på med olika projekt, vi löser pussel och bygger pyramider under stress, och runt omkring oss pågår livet som vanligt för alla andra människor. Märkligt.

Jag fick just ett mycket spännande mms med en bild från Lovisa. Hon är minsann ute och roar sig i Stockholm, tydligen är det fint väder där borta. På bilden sitter hon på pontonen vid Mälarpaviljongen och dricker en, vänta jag måste kolla, jo, hon dricker en orange drink som ser god ut (fast kanske lite svag). Mycket is är det i den också ser jag. Solen skiner och det måste vara riktigt varmt för annars hade hon haft mer kläder på sig än bara kortärmat. Något att jämföra med regnrusket här...

Just nu längtar jag hem!

Etiketter: England, foto, hemlängtan, Mälarpaviljongen, Stockholm

Så hur gick det? Jo, jag klarade mig bra idag utan kakor, lunchdessert, tårta och middagsdessert. Dessutom cyklade jag en bit innan middagen och tog några vändor i swimmingpoolen efter middagen! Min strategi för imorgon är inte fastställd än.

Etiketter: diet, frestelser, motion

I närheten av det gotiska gods jag befinner mig på för närvarande ligger en motorväg, M25. Den går i en cirkel runt London och invigdes av Thatcher för ungefär tjugo år sedan. Nu har Iain Sinclair skrivit en bok om M25, London Orbital. Lägligt nog är det just den boken jag läser nu. Boken går ut på att Iain Sinclair vandrar längs hela M25, motsols, och skriver om det han ser och vet om landskapet. Det handlar om platser där gift har dumpats förr och som nu omvandlats till fina bostäder (fast bygda på lösan grund), om reflektioner från vandringspartnern Bill Drummond (från KLF), om väktarna som vaktar omkring BigBrother-huset och så vidare. Jag önskar att jag hade en bättre karta och kunde följa honom bättre i spåren.

Vem kommer att skriva E4:ans kulturhistoria?

Etiketter: E4, Iain Sinclair, literatur, London, M25

Idag började själva kursen här på East Horsley Towers utanför London. Det var övningar som jag gjort förut, fast inte exakt likadana, bara likadana. I den första övningen skulle vi sätta ihop bräder enligt en skiss, i den andra skulle vi frakta kulor från en del av krocketgräsmattan till en annan, med massor av regler att ta hänsyn till. (Och ja, det regnade väldigt mycket under just den övningen). Men lärarna är bra och vi får bra handledning.

Regnet och rusket har nästan övernaturliga dimensioner här på Horsley Towers. Ena stunden skiner solen, nästa blixtrar och dundrar det, vid ett tillfälle idag till och med haglade det. Jag kom att tänka på berättelsen om Frankenstein, som fick sin livsenergi från en blixt om jag minns rätt. Det finns en koppling till platsen jag befinner mig på, för huset byggdes av Lord Byron, den gamle romantiske poeten, och han umgicks ju med Mary Shelley som skrev Frankenstein. Det var faktiskt vid ett slags tävling mellan Lord Byron och Mary Shelley som berättelsen kom till!

Allt detta och mer därtill kan man lära sig genom att läsa på Wikipedia. Där refererar man till det här huset såsom "a gothic mansion". Det låter ju spännande. Jag frågade personalen här om det finns några lönngångar som man bör känna till och fick tips om att undersöka vad som ser ut som en vanlig vägg under trappan...

Så här ser iallafall vägen ut från mitt rum till mitt badrum:


Naturligtvis är det heltäckningsmatta i ett
gotisk gods, även i spiraltrappan i tornet.

Imorgon bitti ska vi diskutera bland annat våra "personal development plans". I mina sådana planer ingår att undvika kakan till förmiddagskaffet, desserten efter lunchen, tårtan till eftermiddagskaffet samt desserten efter middagen. Det vore en utveckling värd att tala om!

Etiketter: diet, England, Frankenstein, gotik, inredning, kakor, Lord Byron, Mary Shelley

Det är gamla kulturlandskap jag befinner mig i. Här i den här lilla byn bodde på fjortonhundratalet William av Ockham -- han med Ockhams rakkniv ni vet. Det stora huset som jag bor i byggdes av den första Earl Lovelace, vars fru Ada Lovelace gick till datorhistorien som kanske den allra första programmeraren. Nå, det märker man inte så mycket av när man är ute och promenerar längs de smala vägarna i grannskapet.

Det är lustigt med England. Landskapet är så inbjudande och jag vill inte hellre än att börja vandra bland de gröna kullarna, men det går inte. Överallt sitter skylten: "Private Property. No Public Access!". Ofta kombineras det dessutom med övervakningskameror och "Neighbourhood Watch"-skyltar. Bäst att inte glömma bort att allemansrätten är en svensk sedvänja, och inget som gäller här...

Det fick istället bli att vandra längs vägen. Den var smal men ganska tungt trafikerad och det var inte inte så kul att promenera just där på den smala trottoaren. I sina värsta stunder påminde det om Italiens vägar. Även om jag gick i säkert två timmar hittade jag inget ställe att sitta ned på under tak, förutom en indisk restaurant som öppnade till slut. Där beställde jag stark mat och stark var den: jag fick en pinsam hicka som jag försökte dölja för personalen. Det var dock inte så lätt, ty jag var den enda gästen som kommit så tidigt. Men gott var det iallafall.


En lite pinsam bild eftersom mitt motljusskydd halkat snett och syns i kanterna...

Här är en bild som visar hur jag bor. Mitt rum är under klockan på tornet, och det är den runda tornliknande delen jag får gå ned i när jag går på min toalett.

Etiketter: England, historia, Lovelace, mat, Ockham, promenader

Jaha, nu sitter jag här på den engelska landsbygden, strax utanför M25 som omsluter London. Det känns väldigt lantligt här, det är gröna fält och små gulliga hus bakom höga häckar. Mitt rum ligger i ett exotiskt hus, något som ser ut som ett litet slott eller iallafall en herrgård, med torn och mörkt tegel. Gräsmattan utanför heter "The Croquet Lawn" och när jag ska gå till min privata toalett från hotellrummet måste jag gå i en vindlande spiraltrappa några varv nedåt. Det tycks som om jag har en eldstad jag kan elda i där nere också, fast jag kommer nog inte att prova. Nu är det hög tid för lunch!

Etiketter: England, hotell, lantligt, regn

10.00 - Packning i flyttbil hos P. på Thorildsplan
11.00 - Urpackning på Karlsviksgatan
12.00 - Packning på hos L. på Folkskolegatan
13.00 - Urpackning hos mig på Sven Rinmans gata
14.00 - Andra packningen på Folkskolegatan
15.00 - Lämna grejer på ÅVC Vanadisberget.
16.00 - Lämna soffa hos L:s bror F.
17.00 - Flyttstädning på Folkskolegatan påbörjas
23.00 - Flyttstädning avslutad. Hemfärd till Sven Rinmans gata.
00.00 - En öl och chilinötter i soffan.

Nu är jag sambo! Och jag har träningsvärk i varenda muskel i hela kroppen tror jag.
Är det så här det ska vara nu framöver?

Etiketter: flytta, sambo, träningsvärk